Del 1. Och ändå är vi här-Mellan nytta och nåd – Funktionshinder i Sverige 1860–1940
Del 1: 1860–1940 – Mellan nytta och nåd
1.1 Samhällets syn på funktionsnedsättning – mellan nytta och utestängning
Under perioden 1860 till 1940 präglades Sveriges samhällsutveckling av industrialisering, urbanisering och nya idéer om arbete, utbildning och produktivitet. I denna omvandling blev funktionsnedsättning ofta synonymt med avvikelse – något som inte passade in i den nya samhällsordningen. Den som inte kunde arbeta, gå i skola eller leva självständigt betraktades som ett problem att hantera snarare än en människa att inkludera.
Barn med intellektuell funktionsvariation kallades "idioter" eller "sinnesslöa", och betraktades som obildbara. De fick sällan tillgång till utbildning och placerades ofta på fattighus, hospital eller särskilda anstalter. Dessa institutioner var inte bara platser för vård – de var också verktyg för kontroll. Livet där präglades av disciplin, isolering och brist på självbestämmande. Människor med nedsatt rörelseförmåga var lytta, vanföra och invalider.
Samhället gjorde tydlig skillnad mellan olika typer av funktionsnedsättning: rörelsehindrade kunde få hjälpmedel och yrkesträning, medan personer med psykisk eller intellektuell variation ofta utestängdes helt. Samtidigt växte nya omsorgsformer fram, ofta genom initiativ från kvinnor och pedagogiska pionjärer.
Emanuella Otiliana Carlbeck
Mot slutet av 1800-talet började hjälpmedel som proteser, brailleskrift och teckenspråk användas i undervisning och vardag. Döva fick tillgång till särskilda skolor och ett eget språk. Synskadade kunde läsa med fingrarna. Rörelsehindrade fick träning och verktyg för att delta i samhället. Men dessa framsteg gällde främst dem som kunde anpassas till rådande normer. De som inte passade in fortsatte att marginaliseras.
Under 1900-talets första decennier växte rashygieniska idéer fram. Statens institut för rasbiologi inrättades 1922, och tvångssteriliseringar blev lagliga 1934. Människor med funktionsnedsättning betraktades som en belastning för samhället, och deras rätt till kropp och framtid ifrågasattes. Det är ett mörkt kapitel i svensk historia, där människovärdet sattes på spel.
Mycket av det vi senare kom att se som en självklar del av det s.k. Folkhemmet hade sitt ursprung i olika välgörenhetsorganisationer och kyrkliga sammanslutningar. Ett sådant ex. är röda korset och deras slumsystrar eller kyrkans diakonala verksamhet. Anna Vogel som nämnds nedan var diakonissa/sjuksköterska.
Bräcke diakoni
När Bräcke diakoni startade 1923 var det ett stort steg framåt för den vision som ”de fattiges biskop” Edvard Herman Rodhe länge burit på. Han hade på nära håll fått se baksidan av den tidiga industrialismens brutala framfart med de människor som arbetade i textilfabrikerna när han var kyrkoherde i Norrköping på 1880-talet. Viljan att se samtidens nöd stärkte hans uppfattning om att kyrkan inte kunde stå utanför det sociala arbetet.
Göteborgs diakonissanstalt var långt ifrån ensam. Många diakonala rörelser startade runt om i Europa vid den här tiden. Men i Göteborg tog det tid innan Edvard Rhode lyckades övertyga såväl kyrkan som några väl bemedlade handelsmän att det här var den rätta vägen. Hans teologi var enkel – en tro, verksam i kärlek till människan. En kallelse till kyrkans folk att följa spåren i evangeliet om Jesus Kristus och hans möte med människor.
Motivet bakom starten av Göteborgs diakonissanstalt var att utbilda diakonissor. Det var kring detta syfte som hela verksamheten kretsade. Omvårdnad och sjukvård var den helt dominerande uppgiften för den första tidens diakonissor som sändes ut i tjänst till församlingar, sjukhus, eller till fristående vårdinstitutioner. De stod mitt i samhällets vård- och omsorgsuppgifter, tryggt förankrade i sin kristna tro.
När välfärdssamhället växte fram på 1950-talet övergick alltmer av det huvudsakliga vård- och omsorgsansvaret till kommuner och regioner, dåvarande landsting. Kyrkan tog samtidigt ett större ansvar för diakoni och utbildning. Stiftelsen fortsatte se brister i vård- och omsorgssystemen i samhället och utvecklade då nya verksamheter som letade sig fram till nya uttryck som stämde överens med både samhälle och kyrka i förändring. Det bakomliggande motivet var det samma som grundaren Rhode hade – att ge människor i utsatta situationer omsorg, stöd och vård.
Funktionsrättsrörelsen 1900–1940
Mellan 1900 och 1940 tog den svenska funktionsrättsrörelsen sina första organiserade steg mot att bli en samhällskraft. Rörelsen var ännu inte en enhetlig politisk aktör, men flera viktiga organisationer och pionjärer lade grunden för framtida arbete med rättigheter, utbildning och inkludering.
Under denna period var rörelsen starkt präglad av institutionsvård och välgörenhetstänkande. Många initiativ kom från personer utan egen funktionsnedsättning – läkare, pedagoger och kyrkliga aktörer – men några pionjärer med egen erfarenhet började också göra sina röster hörda.
Viktiga organisationer:
De Blindas Förening bildades 1889 och blev riksorganisation 1916. Den arbetade för utbildning, arbete och socialt stöd till synskadade.
Dövstumsföreningarna bildade 1922 riksorganisationen Sveriges Dövas Riksförbund, med fokus på språk, utbildning och gemenskap.
Riksorganisationen De Vanföras Väl (senare DHR) började ta form under 1930-talet, med fokus på rörelsehindrades rätt till arbete och delaktighet.
Samhällsklimat:
I detta hårda samhällsklimat blev funktionsrättsorganisationernas arbete en motröst – även om det ofta skedde inom ramen för välgörenhet snarare än rättighetstänkande.
Anna Maria Vogel – Gemenskapens arkitekt i institutionernas tid Anna Maria Vogel (1877–1964) var en pionjär inom svensk funktionsrättsrörelse, långt innan begreppet fått sin moderna betydelse. Som föreståndare för Göteborgs Vanföreanstalt mellan 1918 och 1937 såg hon hur institutionsvården kunde ge trygghet – men också skapa ensamhet, passivitet och beroende. Hon insåg att omsorg inte räcker. Människor behöver gemenskap, mening och möjlighet att påverka sitt liv.
År 1923 tog hon initiativ till Kamratföreningen De Vanföras Väl, en förening för personer med rörelsehinder som var elev eller hade varit elever på Änggårdens yrkesskola Föreningen blev snabbt en plats för samtal, studiecirklar, slöjd och kultur – men också för självrespekt och organisering. Vogel såg att människovärde inte bara handlar om vård, utan om att få vara del av något större.
Under hennes ledarskap växte föreningen till en rörelse, med lokala avdelningar i flera städer. Hon betonade vikten av att personer med funktionsnedsättning själva skulle organisera sig – inte bara tas om hand. Hennes arbete lade grunden för det som senare blev De Vanföras Riksförbund, och så småningom DHR – De Handikappades Riksförbund.
Hur detta speglas i Selma Lagerlöfs författarskap – Medkänslans röst i en normstyrd tid
Selma Lagerlöf (1858–1940) är en av Sveriges mest älskade och betydelsefulla författare. Hon var den första kvinnan att tilldelas Nobelpriset i litteratur och har med sina verk format generationers syn på människovärde, berättande och andlighet. Född på Mårbacka i Värmland, i en prästsläkt där det muntliga berättandet var en självklar del av vardagen, bar hon själv på en höftskada som begränsade hennes rörelseförmåga. Denna kroppsliga erfarenhet blev inte ett hinder för hennes liv – snarare en källa till inre rikedom, fantasi och litterär kraft.
Lagerlöf levde i en tid då funktionsnedsättning ofta betraktades som något skamligt, något att gömma undan eller bota. Samhället präglades av starka normer kring kropp, kön och funktion. Den som inte passade in riskerade att marginaliseras, institutionaliseras eller förlora sin rätt till självbestämmande. Mot denna bakgrund framstår Lagerlöfs författarskap som en motröst – en litterär protest mot samtidens snäva människosyn.
I sina självbiografiska texter gömmer hon aldrig undan sin egen funktionsnedsättning. Hon beskriver hur den kändes som ett hinder under barndomen, men också hur den öppnade dörren till läsning, drömmar och skrivande. Genom att inte förneka sin kropp, utan istället låta den bli en del av sin identitet, visar Lagerlöf att avvikelse inte är ett brott mot mänskligheten – utan ett uttryck för den.
I romaner som Gösta Berlings saga, Jerusalem och Kejsarn av Portugallien skildrar hon människor som bryter mot normerna. De är fattiga, psykiskt sårbara, kroppsligt avvikande – men också älskande, drömmande och heliga. Lagerlöf låter dessa karaktärer leva med sina kroppar, inte som offer, utan som bärare av insikt, värdighet och andlig styrka. Hon visar att människovärde inte är beroende av funktion, utan av förmågan att känna, förstå och försonas.
I Kejsarn av Portugallien möter vi Jan i Skrolycka, en far som förlorar sin dotter till staden och vars sorg driver honom till ett slags heligt vansinne. Jan är inte rationell, inte produktiv – men han är älskande, närvarande och djupt mänsklig. Lagerlöf låter honom bli en kejsare i sin egen värld, och därmed utmanar hon samtidens syn på psykisk avvikelse. Det är inte galenskapen som definierar honom – det är kärleken.
För mig som värmlänning har Lagerlöf alltid varit en del av mitt kulturella arv. När jag läste Gösta Berlings saga på vuxengymnasiet blev jag hänförd av både berättelsen och författaren. Hon skrev fram kroppar som bar på helighet i en tid då avvikelse var skam. Hennes litteratur är inte bara vacker – den är också politisk, i sin djupa medkänsla och sin vägran att låta människovärdet reduceras till funktion.
Källor och vidare läsning
- SKBL: Emanuella Carlbeck
- Bräcke Diakoni: Historik
- Svenskt Porträttarkiv: Anna Maria Vogel
- Selma Lagerlöfs verk: Gösta Berlings saga, Kejsarn av Portugallien
Kommentarer
Skicka en kommentar