Assistansbruk med LSS-Partner

  Håkan Högberg-LSS-Parter  Av Håkan Högberg, LSS-Partner Jag besökte en god vän som haft en tuff tid. Hen har haft personlig assistans i 30 år. På senare tid har hälsan sviktat och orken minskat. När jag skulle gå började hen gråta. Orden kom trevande: det var så svårt – och så ensamt. Det är lätt att tro att ensamhet inte finns där det alltid finns människor. Men den här texten handlar om just det: hur ensamhet kan finnas mitt i ett rum fullt av människor. Personlig assistans är en stor trygghet – och har för många inneburit helt nya möjligheter till ett aktivt liv. Men den tar inte bort ensamheten. Den kan ha flera orsaker. Vänskap och relationer är inte samma sak Som assistansberättigad sedan många år vet jag att relationen till assistenter kan vara varm och nära. Vi pratar, skrattar och delar vardag. Det är ofta fina möten. Men det är också ett arbete. Det är människor som får betalt för att vara där. Det har lärt mig en viktig sak: Kärlek på tjänstetid och...

  Av Håkan Högberg, LSS-Partner I den här personliga krönikan delar jag, som medarbetare på LSS‑Partner och person med egen erfarenhet av personlig assistans, tankar om barndom, professionella möten och varför samtal, respekt och mänsklighet är avgörande – inte minst inom personlig assistans och LSS. En tidig lärdom Känslan av att vara till besvär har funnits med länge. Redan som mycket liten lärde jag mig, utan att någon sa det högt, att barn som krävde mer arbete inte alltid möttes med samma tålamod. Små barn läser vuxnas suckar och kroppsspråk bättre än man tror. Jag växte delvis upp på institution. Det var inte  en miljö av ständiga övergrepp. Fysiskt våld var sällsynt.  Men det var början av 1960‑talet och kunskapen om barns behov var begränsad. Jag lärde mig tidigt att det var klokt att vara lätt att ha att göra med. Så jag blev glad, pratglad och tog inte för mycket plats. Att vara med – men på andras villkor   Lek över skog och sten ©H. Högberg, L...

 av Håkan Högberg, LSS-Partner 2026 När döden kommer nära påverkas inte bara familj och vänner, utan också den personliga assistansen. Hur hanterar man sorg, gränser och ansvar när rollerna är både professionella och mänskliga Astrid Lindgren och hennes två systrar lär ha inlett många samtal med orden: ”Döden, döden.” Det kan låta drastiskt, men säger något djupt mänskligt. Döden är en del av livet. Den här texten handlar om vad som händer när döden kommer nära i den personliga assistansen – och om hur sorg, yrkesroll och ansvar flätas samman. När uppdragsgivaren sörjer Vi reagerar olika när någon dör. Mycket beror på relationen till den som har gått bort. Sorgen tar större plats när det gäller en nära anhörig eller vän än när döden rör någon längre bort. När jag själv har förlorat mina föräldrar har sorgen blandats med ett stort mått av praktik. Det fanns mycket att ordna: begravning, transporter och boendesituation. I båda fallen fanns det också personliga assistenter omkring m...