Assistansbruk med LSS-Partner

  När personlig assistans fungerar som bäst behövs ibland inga ord alls. En blick eller en nick kan rymma en djup gemenskap som vuxit fram över tid. Men tystnad kan också tala ett annat, tyngre språk. När relationen skaver kan tystnaden bli en tillflyktsort som skapar avstånd istället för närhet. För i köket är all tystnad inte av samma slag – den kan antingen ge helande vila eller bygga osynliga murar.   Tystnaden i köket – ibland ett tecken på total samordning, ibland bara ett effektivt sätt att begränsa samtalet till nästa kaffetår.”   Blicken som säger allt En morgon för inte så länge sedan arbetade jag och min assistent oss igenom morgonrutinerna utan att nästan säga ett ord. Ändå minns jag det som ett av våra bästa samarbeten. En blick mot kaffebryggaren. En liten nick. Ett ögonkast mot rullstolen. Inga frågor och inga instruktioner. Det är märkligt hur mycket som kan förmedlas utan ord. Ibland brukar människor tala om att en assistent arbetar ...

Av Håkan Högberg, LSS-Partner Vänskap följer inga givna regler. Vissa människor stannar bara en kort tid i våra liv, medan andra lämnar spår som finns kvar i årtionden. Den här krönikan handlar om vänskap, tillhörighet och varför några människor fortsätter att följa oss långt efter att våra vägar skilts åt. En vän som spegel "En vän är ett annat jag." Orden tillskrivs Aristoteles. Kanske har de levt kvar i över två tusen år därför att de fortfarande väcker frågor. Vad är det egentligen vi känner igen hos en vän? Oss själva eller någon som är helt annorlunda? Vänskap är märkligt. Vi väljer inte våra föräldrar, syskon eller släktingar. Men våra vänner väljer vi själva. Samtidigt förändras vänkretsen genom livet, ofta så långsamt att vi knappt märker det. När jag ser tillbaka tänker jag på alla olika sorters vänner som funnits i mitt liv: barndomsvänner, brevvänner, folkhögskolevänner, föreningsvänner, arbetskamrater och Facebookvänner. Några har försvunnit längs väg...

    Av Håkan Högberg, LSS-Partner En gång i tiden båtluffade jag i Grekland med rullstol, ryggsäck och mer mod än sunt förnuft. I dag kräver en strandutflykt betydligt fler förberedelser. Det här är en krönika om sommar, personlig assistans, en kropp med egna åsikter och längtan efter nya äventyr.   Ack den ungdomen   En natt på en grekisk strand Det finns tider på året då det nästan förväntas att vi ska vara lyckliga. Julen är en sådan tid. Sommaren är en annan. Och visst bär vi alla på våra sommarminnen. När jag tänker tillbaka på barndomen minns jag resor med mina föräldrar. Det var en enklare tid. Inte bara för att jag var barn, utan också för att kroppen fungerade bättre och livet krävde mindre av mig. Som ung vuxen var världen fortfarande stor och möjlig. Jag minns särskilt en båtluff i Grekland. Manuell rullstol, en stor ryggsäck och ett par gångbockar i trä. Jag var 22 eller 23 år och reste tillsammans med två tjejer i min egen ålder. Vi...

  Av Håkan Högberg, LSS-Partner   Jag har svårt för ordet tacksamhet. Inte för att det är fel. Utan för att jag alltför ofta möter det just där det inte riktigt hör hemma. I sådant som egentligen inte är gåvor. Som personlig assistans. Där, i något som ska vara en rättighet, smyger sig tacksamheten ibland in och förändras. Den glider över i något annat. Skuld. Som om det inte räcker att få det stöd man har rätt till – man ska också visa att man förstår vad man fått. Och att man är tacksam nog.   Ett minne från Norge Jag tänker ibland på en resa jag gjorde till Norge med DHR. Att få se Skriet i verkligheten var något jag länge sett fram emot. När jag väl stod där var tavlan mindre än jag föreställt mig. Stillare. Men det jag minns tydligast är inte målningen. Det är hur jag fick se den. En assistent delade mitt intresse för konst. Hon löste det praktiska, men stannade inte där – hon pekade, tolkade, öppnade blicken. Vi möttes i något gemensam...

  Empati behövs, men får inte spela någon roll . Det säger kanske mer om systemen än om människorna.   Av Håkan Högberg, LSS Partner Jag brukar säga att jag är socionom minus en C-uppsats. En av de saker som sitter kvar från utbildningen är att, skilja på empati och sympati. Att känna med är inte samma sak som att förstå och känna för. I ett professionellt sammanhang är empati inte något man “har” – det är något man använder. Det är en viktig utgångspunkt, men också en som ställer krav. Börjar man se empati som ett verktyg måste man också fundera över hur det används – och vad det gör med oss. När empatin möter systemet – myndigheter och tjänstemän Ibland känns det svårt med Empatin mitt i all byråkrati Att sätta sig i en annan människas situation betyder inte att man håller med eller ens sympatiserar. Men man försöker förstå hur världen ser ut därifrån. Det är kanske där empatin börjar. Och där blir den som svårast. Hos myndigheter förväntas empati finnas, men den måst...

    När budgeten blir gud försvinner medmänskligheten i LSS Efter trettio år inom funktionsrättsfrågor har jag sett rättigheter växa fram – och jag har sett dem långsamt urholkas. Idag styrs vårt land av en märklig paradox: lagen säger en sak, men verkligheten styrs av klockslag och budgetramar. När kontrollen blir viktigare än medmänskligheten förvandlas frihetsreformer till byråkratiska nålsögon. Min glöd är precis densamma som när jag började, men i praktiken är rätten att styra sitt eget liv idag långt ifrån den verklighet jag möter i min vardag på LSS-Partner. Skillnaden mellan liv och existens Skillnaden mellan LSS och Socialtjänstlagen är inte bara juridisk – den är existentiell. LSS gav människor makten att själva välja vem som hjälper dem, när och hur. I hemtjänsten är det däremot kommunen som håller i fjärrkontrollen. Att få välja när man vill gå upp, vem som kommer in i ens hem och hur maten lagas är ingen lyxvara. Det handlar om mänsklig värdighet. Ändå visar s...