Assistansbruk med LSS-Partner

Av Håkan Högberg, LSS-Partner Ett spontant besök I dag ska jag hälsa på min vän Anna. Vi har i nte setts på ett tag, så det blev ett ganska spontant beslut. Eller ja, spontant och spontant. För många innebär ett besök hos en vän att ta på sig jackan och gå hemifrån. För mig och Anna, som båda har personlig assistans, startade beslutet en lång rad frågor. Vem arbetar på måndag? Vad behöver min assistent veta? Hur ska jag resa dit? Färdtjänst eller kollektivtrafik? Hur länge ska jag stanna? Hur vill jag att assistenten ska vara under besöket? Passar det med assistenternas schema? Inget av detta är särskilt svårt. Men samma frågor dyker upp nästan varje gång något ska göras. Det som för andra är ett enkelt val blir för oss en kedja av beslut där flera delar måste fungera samtidigt. När vardagen blir projektledning Det märkliga är att planeringen sällan gäller stora händelser. Den gäller vardagen. Ett biobesök. En fika med en vän. Ett inköp på stan. Många av oss blir ...

Spontanitet låter enkelt – tills man försöker vara spontan med ett helt assistansschema i släptåg. För många handlar det om att bara gå ut genom dörren. För oss med personlig assistans handlar det om planering, tajming och ibland ren akrobatik. Ändå är just spontaniteten ett av de tydligaste tecknen på frihet. Den här krönikan handlar om varför något så självklart kan vara så svårt – och varför det är värt att försvara. Spontanitet. Det där nästan magiska ögonblicket när man bara gör något utan att planera, utan att krångla, utan att först slå en snabb intern budgetkalkyl. För många är det en självklarhet. För oss som lever med personlig assistans är det en välbalanserad kombination av logistik, fingertoppskänsla och ren tur. En ögonblicksbild från början Jag tänker ibland på en scen från 1995, när personlig assistans fortfarande luktade nymålat och friheten kändes ny i händerna. Tina, som precis fått assistans, kommer in med ett stort leende. Kajsa hjälper henne att ta av sig kläderna...