Assistansbruk med LSS-Partner

    För mig, är assistansen ovärderlig för att kunna leva ett liv likt andra i min ålder. Men att få assistansen att fungera som man vill är en komplex balansakt. I denna krönika utforskar jag varför det kan vara så svårt och hur vi kan arbeta tillsammans för att komma närmare sin målbild, Att jag tillhör det fåtal som har peraonlig assistans gör att jag kan ha ett ganska likartat liv som de flesta gubbar över 60 och själv välja hur jag vill leva i vardagen. Den personliga assistansen är ett ovärderligt stöd som staten ger mig. Samtidigt kan vi inte sticka under stol med detta att leva med personlig assistans innebär många utmaningar, som att få den assistansen att fungera som man vill ha den. Även jag som har över 30 års erfarenhet tycker ofta att det är jobbigt Varför är det så svårt? Målbild och Perspektiv: En Balansakt Först och främst handlar det om målbilden. Alla har olika uppfattningar om vad som är bäst för oss. Vår egen bild av den egna funktionsnedsättningen...

  När en personlig assistent, som varit en del av din vardag under lång tid, slutar, kan det kännas som att förlora en vän. Hur hanterar man denna känslomässiga separation samtidigt som man förblir professionell? Hur bär man sig åt för att det inte ska vara så jobbigt för den personliga assistenten eller uppdragsgivaren. Hur ska man förhålla sig? Personlig assistans innebär ofta att man bygger starka band med sina assistenter. När en assistent som arbetat länge och som man stått nära, väljer att sluta, kan det vara en känslomässig berg-och-dalbana Kan man på något sätt påverka processen och göra den mindre smärtsam för bägge parter? En nära relation som kan vara personlig men inte privat I mina föreläsningar brukar jag säga att kontakten med en personlig assistent kan liknas vid en kärleksrelation. Först är man i en förälskelsefas och tycker att den nya assistenten är fantastisk, utan att se några problem. Efter förälskelsefasen kommer en tid när man upptäcker att partnern inte ä...