Assistansbruk med LSS-Partner

Av Håkan Högberg, LSS-Partner Vänskap följer inga givna regler. Vissa människor stannar bara en kort tid i våra liv, medan andra lämnar spår som finns kvar i årtionden. Den här krönikan handlar om vänskap, tillhörighet och varför några människor fortsätter att följa oss långt efter att våra vägar skilts åt. En vän som spegel "En vän är ett annat jag." Orden tillskrivs Aristoteles. Kanske har de levt kvar i över två tusen år därför att de fortfarande väcker frågor. Vad är det egentligen vi känner igen hos en vän? Oss själva eller någon som är helt annorlunda? Vänskap är märkligt. Vi väljer inte våra föräldrar, syskon eller släktingar. Men våra vänner väljer vi själva. Samtidigt förändras vänkretsen genom livet, ofta så långsamt att vi knappt märker det. När jag ser tillbaka tänker jag på alla olika sorters vänner som funnits i mitt liv: barndomsvänner, brevvänner, folkhögskolevänner, föreningsvänner, arbetskamrater och Facebookvänner. Några har försvunnit längs väg...

  Av Håkan Högberg, LSS-Partner   Jag har svårt för ordet tacksamhet. Inte för att det är fel. Utan för att jag alltför ofta möter det just där det inte riktigt hör hemma. I sådant som egentligen inte är gåvor. Som personlig assistans. Där, i något som ska vara en rättighet, smyger sig tacksamheten ibland in och förändras. Den glider över i något annat. Skuld. Som om det inte räcker att få det stöd man har rätt till – man ska också visa att man förstår vad man fått. Och att man är tacksam nog.   Ett minne från Norge Jag tänker ibland på en resa jag gjorde till Norge med DHR. Att få se Skriet i verkligheten var något jag länge sett fram emot. När jag väl stod där var tavlan mindre än jag föreställt mig. Stillare. Men det jag minns tydligast är inte målningen. Det är hur jag fick se den. En assistent delade mitt intresse för konst. Hon löste det praktiska, men stannade inte där – hon pekade, tolkade, öppnade blicken. Vi möttes i något gemensam...

  Håkan Högberg-LSS-Parter  Av Håkan Högberg, LSS-Partner Jag besökte en god vän som haft en tuff tid. Hen har haft personlig assistans i 30 år. På senare tid har hälsan sviktat och orken minskat. När jag skulle gå började hen gråta. Orden kom trevande: det var så svårt – och så ensamt. Det är lätt att tro att ensamhet inte finns där det alltid finns människor. Men den här texten handlar om just det: hur ensamhet kan finnas mitt i ett rum fullt av människor. Personlig assistans är en stor trygghet – och har för många inneburit helt nya möjligheter till ett aktivt liv. Men den tar inte bort ensamheten. Den kan ha flera orsaker. Vänskap och relationer är inte samma sak Som assistansberättigad sedan många år vet jag att relationen till assistenter kan vara varm och nära. Vi pratar, skrattar och delar vardag. Det är ofta fina möten. Men det är också ett arbete. Det är människor som får betalt för att vara där. Det har lärt mig en viktig sak: Kärlek på tjänstetid och...

 Av Håkan Högberg, LSS-Partner   1. Barndomens tomrum som aldrig riktigt lämnar oss Min berättelse om personlig assistans börjar långt innan assistansen. Den börjar på institution. På Bräcke Östergård och senare på Ekhaga. Vi barn hungrade efter närhet. ”Vi ville betyda något särskilt för någon av tanterna.” Jag minns hur jag satt utanför personalens omklädningsrum bara för att få se dem i sina privata kläder. Det var som att få en glimt av vilka de var när de inte var personal. Som om jag, för en kort stund, fick vara någon som betydde något. Det där tidiga tomrummet följer en genom livet. Det formar hur man knyter an, hur man söker trygghet och hur man förstår relationer. Det påverkar också hur man möter sina personliga assistenter — och hur nära relationen riskerar att bli. 2. När yrket kliver in i hemmet — och in i relationerna Familj, vänskap och assistans – tre relationer sida vid sida i vardagen. Det är lätt att tro att personlig assistans liknar andra jobb. M...

Jag med kära "arbetskamraten" Hampus.   Vi människor är lika och att få till stånd bra personlig assistans handlar mycket om att få till stånd en fungerande relation mellan dig som arbetar som personlig assistent och dig som har personlig assistans. Personligen försöker jag ha ett förhållningssätt till mina assistenter att de är goda arbetskamrater, och medmänniskor, inte vänner eller robotar. När jag föreläser slår det mig att jag ofta kan hålla i princip samma föreläsning för personliga assistenter som för assistansberättigade. Jag tror att detta beror på att vi människor är ganska lika. Att få till stånd bra personlig assistans handlar mycket om att få till stånd en fungerande relation mellan den personliga assistenten och den assistansberättigade.  Själva yrket personlig assistent skapades för att tillgodose två djupt mänskliga behov/ mål . Nämligen behovet av självbestämmande i det egna vardagslivet och behovet av att ha en kontinuitet när det gäller vilka människor man ...