Assistansbruk med LSS-Partner

 Av Håkan Högberg, LSS-Partner i juli 2026 När ni läser detta är jag inne i min första semestervecka 2026. Troligen min sista långa semester innan pensionen väntar nästa höst. Det känns lite märkligt att skriva. Nyss tyckte jag att pensionärer var människor som såg gamla svartvita filmer frivilligt. Men i stället för att fundera alltför mycket över hur fort åren har gått har jag bestämt mig för att göra något annat. Jag ska vara turist i min egen stad. Göteborg är en stad som människor reser långt för att besöka. Själv har jag bott här större delen av mitt vuxna liv. Ändå finns det platser som jag mest har passerat på väg någon annanstans. Därför ska jag under några veckor försöka se Göteborg med en turists blick. Parker och gångstråk   Kulturfarbror på sommarbete. Om vädret samarbetar tänker jag börja med parkerna. Slottsskogen är en favorit. Där finns breda gångvägar, gott om sittplatser och många möjligheter att bara stanna upp en stund. Trädgårdsföreningen ...

Av Håkan Högberg, LSS-Partner Vänskap följer inga givna regler. Vissa människor stannar bara en kort tid i våra liv, medan andra lämnar spår som finns kvar i årtionden. Den här krönikan handlar om vänskap, tillhörighet och varför några människor fortsätter att följa oss långt efter att våra vägar skilts åt. En vän som spegel "En vän är ett annat jag." Orden tillskrivs Aristoteles. Kanske har de levt kvar i över två tusen år därför att de fortfarande väcker frågor. Vad är det egentligen vi känner igen hos en vän? Oss själva eller någon som är helt annorlunda? Vänskap är märkligt. Vi väljer inte våra föräldrar, syskon eller släktingar. Men våra vänner väljer vi själva. Samtidigt förändras vänkretsen genom livet, ofta så långsamt att vi knappt märker det. När jag ser tillbaka tänker jag på alla olika sorters vänner som funnits i mitt liv: barndomsvänner, brevvänner, folkhögskolevänner, föreningsvänner, arbetskamrater och Facebookvänner. Några har försvunnit längs väg...

    Av Håkan Högberg, LSS-Partner En gång i tiden båtluffade jag i Grekland med rullstol, ryggsäck och mer mod än sunt förnuft. I dag kräver en strandutflykt betydligt fler förberedelser. Det här är en krönika om sommar, personlig assistans, en kropp med egna åsikter och längtan efter nya äventyr.   Ack den ungdomen   En natt på en grekisk strand Det finns tider på året då det nästan förväntas att vi ska vara lyckliga. Julen är en sådan tid. Sommaren är en annan. Och visst bär vi alla på våra sommarminnen. När jag tänker tillbaka på barndomen minns jag resor med mina föräldrar. Det var en enklare tid. Inte bara för att jag var barn, utan också för att kroppen fungerade bättre och livet krävde mindre av mig. Som ung vuxen var världen fortfarande stor och möjlig. Jag minns särskilt en båtluff i Grekland. Manuell rullstol, en stor ryggsäck och ett par gångbockar i trä. Jag var 22 eller 23 år och reste tillsammans med två tjejer i min egen ålder. Vi...

    Snökaos, värmeslag och stoppade bussramper. Vädret sätter gränser – men det är människorna runt omkring som avgör om vardagen ändå fungerar. I snö och hetta, livet går vidare  Av Håkan Högberg, LSS-Partner     Sommarhetta – när asfalt blir klister Många av oss med funktionsnedsättning mår bra av värme. - Jag gör det inte. Asfalten är så het att däcken luktar smält gummi och man hör hur däcken klibbar mot underlaget. Ljuset blir för skarpt. Hjärnan känns som kokt spagetti. Ögonen svullnar och färgas röda som stoppljus. Synen påverkas. I de stunderna önskar jag ibland att det fanns en styrenhet även för assistenterna på Permobilen. Jag är lika beroende av mina assistenter sommartid som vintertid. Livet går på ultrarapid. Jag behöver ofta kognitivt stöd redan i vanliga fall, men i värmen slår hjärntröttheten till med full kraft. Min motorik blir sämre. Jag blir, helt enkelt, en mycket förvirrad och ganska matt gammal man.  Man kunde...

    Göteborg är på många sätt en enklare stad att leva i med rullstol än för 25 år sedan. Samtidigt kräver varje utflykt fortfarande planering, tålamod och reservlösningar. Mellan tillgänglighet i teorin och i praktiken finns ett glapp som präglar hela vardagen. Göteborg har blivit bättre me n inte bra © H.Högberg LSS-Partner.2026 Att röra sig – ett vardagsäventyr med hinderbana Att röra sig i lokalsamhället beskrivs ofta som något självklart. Man “går en sväng”, “slinker in”, “tar en kaffe”. För den som använder rullstol och har personlig assistans liknar samma aktiviteter snarare ett mindre projektarbete – gärna med planering, bemanning och riskanalys. I teorin är det offentliga rummet till för alla. I praktiken verkar det ofta byggt för människor som är rörliga, smala, snabba och utrustade med simultanförmågan att balansera en latte, öppna en tung dörr och småprata samtidigt. Den som inte passar in i mallen får istället träna på problemlösning: Hur hög är trot...

  Att köra permobil i svensk vinter är som att delta i ett extremt offroad-rally – utan att ha anmält sig frivilligt. När jag skulle hälsa på min fru förvandlades den korta biten från fordonet till en kamp mot mjuksnön. Men mitt i modden påmindes jag om något vackert: när tekniken sviker, vaknar medmänskligheten. Här är en hyllning till de barmhärtiga samariterna som gör friheten möjlig även när vintern biter. Permobil som vinterfordon Det finns ett särskilt ljud som uppstår när 150 kilo högteknologi möter tio centimeter nysnö. Det är inte det mjuka, frasiga ljudet av en vinterpromenad. Det är det envisa surrandet från en elmotor som kämpar mot naturlagarna, följt av den ödesdigra tystnaden när hjulen slutar driva och bara gräver sig djupare ner i mjuksnön. Att vara permobilförare på vintern är en materialsport där oddsen sällan är på min sida. Vi lever i ett land som uppfann både säkerhetsbältet och fyrhjulsdriften, men när det kommer till snöröjning av trottoarer och park...

Göteborg kallar det frihet – men låser in nyckeln i ett parkeringshus. När färdtjänstresor krymper till 28 per år och taxorna skjuter i höjden, blir varje tur en dyrköpt chans att lämna hemmet. Är det här ett transportsystem – eller en social frysbox? Taxorna upp – resorna ner Rätten att röra sig i Göteborg en dyr historia Göteborg kallar det frihet – men låser in nyckeln i ett parkeringshus. Färdtjänsten, som ska ge rörelsefrihet, har blivit en kylig kompromiss. Resorna har rasat. 2024 gjorde färdtjänstresenärer i Göteborg i snitt 28 resor per år. Rikssnittet är 32. Du får tillstånd, du får bilen – men nästan inte köra. [regionfakta.com] I februari 2024 kom nya taxor. Högkostnadsskydd infördes, men månadskortet försvann. 17 000 göteborgare drabbades. Några jublade över ”rättvisa”, andra undrade om politikerna förstod följderna. Nu kostar en kort resa 52–65 kr i lågtrafik och 65–78 kr i högtrafik – plus kilometeravgift om du lämnar kommunen. Samtidigt minskar antalet resor. [...

  Att använda hjälpmedel är inte fusk Att skriva med hjälp av AI är inte att fuska. Det är att ta hjälp, precis som när vi använder stavningsprogram, diktering eller ber en vän att läsa igenom texten. Hjälpmedel har alltid funnits i skrivandets värld, men det är först nu, med AI, som stödet blivit både snabbt och avancerat. Det viktiga är inte hur du får hjälp – utan att du behåller din egen tanke, din egen vilja och din egen röst i texten. Det handlar om att se AI som ett verktyg, inte som författare. Du är den som skapar innehållet. AI kan föreslå formuleringar, struktur eller exempel, men det är du som avgör vad som ska finnas kvar. Det är din berättelse som är viktig. Att använda AI är att se den som en partner i skapandeprocessen. Tänk dig en konstnär som använder olika penslar; AI är bara en ny typ av pensel i din verktygslåda. Den kan hjälpa dig att snabbt skissa upp en idé eller fylla i detaljer. Men det är du som håller i penseln, som bestämmer färgerna och kompositionen. ...

  Jag har alltid haft någon form av assistans när jag har jobbat eller studerat. Det har varit elevassistenter, arbetsbiträden och personlig assistenter. Stödet har funnits där – men det har inte alltid varit lätt att använda det fullt ut, särskilt inte när det gäller skrivande och att samla fakta. Mänsklig assistans – empati, nyanser och samarbete Mänsklig assistans handlar om en relation. Det finns känslor, kommunikation och ett samspel som bygger på förståelse. En bra assistent kan läsa mellan raderna, känna av min ton och ibland säga: "Det där låter inte som du." Den mänskliga komponenten gör att nyanser fångas upp, särskilt i komplexa texter som handlar om känslor eller identitet. En annan stor styrka är att man kan diskutera idéer på djupet och få perspektiv som inte är automatiserade. Men det kan också vara svårt. Människor är olika. En assistent kan ha en annan stil eller rytm, och det tar tid att bygga ett fungerande samarbete. Det är dessutom känsligt – jag måste ...

  Nu har det kommit ett nytt och spännande hjälpmedel: AI, som till exempel Copilot. Det öppnar många nya möjligheter för oss med dyslexi – men väcker också nya frågor. En av de viktigaste för mig är: Hur kan jag använda AI utan att förlora min egen röst? Här är några knep jag själv använder: 1. Börja med dina egna tankar-Din röst först Jag börjar alltid med att skriva ner mina egna idéer, stolpar eller ett första utkast. Det gör jag även om texten är rörig eller full av stavfel. Det är mitt sätt att sätta min prägel på texten från början. AI får komma in senare – som ett stöd, inte som en ersättare. 2. Använd AI som samtalspartner - inte spökskrivare En av de bästa sakerna med AI-verktyg är möjligheten att ställa frågor. Jag kan be om hjälp med att förenkla en formulering, förtydliga ett stycke eller hitta ett annat sätt att säga något. Frågor jag brukar använda är: "Hur kan jag säga det här tydligare?" eller "Kan du ge exempel på hur jag kan formulera detta e...

Att leva med dyslexi har för mig varit en resa av både utmaningar och upptäckter. Diagnosen, som jag fick först som vuxen, kändes märklig men samtidigt befriande. Jag som alltid älskat att läsa och skriva hade kämpat i det tysta med något som nu plötsligt hade ett namn. Denna insikt gav mig makt, inte i bemärkelsen att jag kunde kontrollera mina svårigheter, utan makten att förstå dem. Att jag insåg att jag hade en dyslexi förklarade varför vissa hjälpmedel och strategier alltid hade varit så avgörande för mig. Det blev som att jag äntligen hittade nyckeln till min egen utveckling, ett verktyg jag alltid haft men inte förstått fullt ut. Genom åren har jag experimenterat med en rad olika stöd. Jag har använt stavningsprogram som rättat enklare fel, grammatikverktyg som föreslagit bättre meningsbyggnad och text-till-tal som gett mig möjlighet att höra hur min text låter. Även diktering, där jag talar och datorn skriver, har varit till stor hjälp. Men de allra mest betydelsefulla hjälpmed...