Assistansbruk med LSS-Partner

    När något självklart blir ifrågasatt När kylan biter i kinderna och termometern visar tio minusgrader tänker de flesta av oss inte på att en jacka är en förutsättning för att komma ut. Men för många som lever med en funktionsnedsättning är det just här problemet börjar. Försäkringskassan anser nämligen att hjälp med att ta på sig en jacka inte är ett grundläggande behov. Det är svårt att förstå. Hur kan något så självklart bli oviktigt i myndighetens ögon? Att inte få hjälp med jackan i vinterkylan innebär att livet stannar vid ytterdörren – ändå räknas det inte som ett grundläggande behov.” Foto: M365 Copilot, genererad illustration för LSS ‑ Partner Ett system som tappat kontakten med verkligheten Jag är tacksam över att få arbeta på LSS‑Partner, där vi möter människor som varje dag gör sitt bästa för att leva ett aktivt och självständigt liv. Men jag ser också hur dagens system skapar hinder och oro. För många av våra kunder handlar assistansbehovet inte om ...

  Att köra permobil i svensk vinter är som att delta i ett extremt offroad-rally – utan att ha anmält sig frivilligt. När jag skulle hälsa på min fru förvandlades den korta biten från fordonet till en kamp mot mjuksnön. Men mitt i modden påmindes jag om något vackert: när tekniken sviker, vaknar medmänskligheten. Här är en hyllning till de barmhärtiga samariterna som gör friheten möjlig även när vintern biter. Permobil som vinterfordon Det finns ett särskilt ljud som uppstår när 150 kilo högteknologi möter tio centimeter nysnö. Det är inte det mjuka, frasiga ljudet av en vinterpromenad. Det är det envisa surrandet från en elmotor som kämpar mot naturlagarna, följt av den ödesdigra tystnaden när hjulen slutar driva och bara gräver sig djupare ner i mjuksnön. Att vara permobilförare på vintern är en materialsport där oddsen sällan är på min sida. Vi lever i ett land som uppfann både säkerhetsbältet och fyrhjulsdriften, men när det kommer till snöröjning av trottoarer och park...

    I dagens Sverige säger lagen en sak, men verkligheten styrs av klockslag och budgetramar. Efter trettio år inom funktionsrättsfrågor ser jag hur rätten att bestämma över sitt eget liv håller på att försvinna. När kontrollen blir viktigare än medmänskligheten förvandlas frihetsreformer till byråkratiska nålsögon. Jag har sett rättigheter växa fram – och jag har sett dem långsamt urholkas. Idag arbetar jag inom personlig assistans, och mitt engagemang är oförändrat: varje människa har rätt att styra sitt eget liv. Det borde vara självklart, men i praktiken är det idag långt ifrån verkligheten. Skillnaden mellan liv och existens Skillnaden mellan LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och SoL (Socialtjänstlagen) är inte bara juridisk – den är existentiell. LSS gav människor med omfattande funktionsnedsättningar makten att själva välja vem som hjälper dem, när och hur. I hemtjänsten, som styrs av SoL, är det däremot kommunen som håller i fjärrkontroll...

  Att leva med personlig assistans är nyckeln till frihet – men det är också en social balansakt utan motstycke. För hur gör man när ens egen assistent och bästa kompisens assistent plötsligt hamnar i ett djupare samtal än man själv gör med sin vän? Och går det egentligen att vara en "mönster i tapeten" i någons vardagsrum? Följ med in i en vardag fylld av tacksamhet, oväntade filmdiskussioner och konsten att inte kliva varandra på tårna i livets sociala dans.   Att leva med personlig assistans är en märklig paradox. Å ena sidan är det nyckeln till den totala friheten och ett självständigt liv. Utan mina assistenter hade min vardag antagligen sett helt annorlunda ut. Mitt sociala liv hade förmodligen bestått av att vänta på hemtjänstens klockade besök för att ens komma utanför dörren, eller att sitta i ett gruppboendes gemensamma matsal och hoppas på att någon vill spela Fia med knuff. Tack vare assistansen kan jag istället vara en del av världen på mina egna villkor; j...