Assistansbruk med LSS-Partner

  Av Håkan Högberg, LSS-Partner   Jag har svårt för ordet tacksamhet. Inte för att det är fel. Utan för att jag alltför ofta möter det just där det inte riktigt hör hemma. I sådant som egentligen inte är gåvor. Som personlig assistans. Där, i något som ska vara en rättighet, smyger sig tacksamheten ibland in och förändras. Den glider över i något annat. Skuld. Som om det inte räcker att få det stöd man har rätt till – man ska också visa att man förstår vad man fått. Och att man är tacksam nog.   Ett minne från Norge Jag tänker ibland på en resa jag gjorde till Norge med DHR. Att få se Skriet i verkligheten var något jag länge sett fram emot. När jag väl stod där var tavlan mindre än jag föreställt mig. Stillare. Men det jag minns tydligast är inte målningen. Det är hur jag fick se den. En assistent delade mitt intresse för konst. Hon löste det praktiska, men stannade inte där – hon pekade, tolkade, öppnade blicken. Vi möttes i något gemensam...

Korvgrillning på LSS-Partner Många assitenter har jobbat hos oss i många år   Många säger att personlig assistans är ett så kallat genomgångsyrke. Men det tycker inte jag. Om jag skulle uppskatta något slags medeltal när det gäller hur länge jag får behålla en assistent skulle jag säga att medelvärdet skulle ligga ungefär på 5 år. Naturligtvis har jag haft assistenter som bara stannat i några veckor. Men jag har också haft assistenter som jobbat med mig i 15 20 år och utan tvekan haft jobbet som personlig assistent som sitt primära arbete som man lagt en hel del stolthet i. Jag blir oerhört irriterad på att det finns en föreställning om att personlig assistans är ett okvalificerat jobb där saker och ting sköts lite hejsan hoppsan. Det företag som jag anlitar för min personliga assistans och också arbetar för, LSS-Partner i Göteborg har alltid haft kollektivavtal och haft ordnade relationer med facket. Om jag fick önska något när det gäller yrket personlig assistent, så vore det...

  Jag lyssnade på ett inslag från radio Värmland. Det handlade om en barnkoloni för ungar med olika funktionsnedsättningar och jag kastades tillbaka till min egen barndom. Somrarnas koloni och lägerverksamhet var det bästa jag visste med somrarna, när jag var så där 11 12 år, och fram till 20. Vad var det som tjusade så med läger och kolonier? Jag var ju internatskoleunge och borde varit trött på att sova borta. Ändå var sommarens lägerverksamhet höjdpunkten på lovet. Förutom en massa kul aktiviteter tror jag att lägren var vår första erfarenhet av personlig assistans. För i alla fall på DHR:s läger hade varje unge en egen medhjälpare. Vilket gav en frihet, som inte var vardagsmat. Lägren var på det sättet en möjlighet att testa gränser, hitta på bus och annat förpubertalt. Senare när man kom upp i tonåren, blev naturligtvis det här med sex och tjejer intressant och ja jag fick min första kyss på ett läger och ja jag dansade mitt livs enda tryckare på ett läger samma kväll so...

  Lars Olsson Jag fick lite reaktioner via Facebook på bloggens förra inlägg . Det var en gammal kamrat, Lars Olsson, som hade synpunkter på detta med det egna arbetsgivarskapet. Han funderade också litegrann omkring föräldrars inflytande över äldre barn och vuxna barns personliga assistans. Bland annat formulerade sig Lars så här.  ”Hur gör man när  en Assistansberättigad är uppenbarligt olämplig som arbetsgivare och får 1880-talets fabrikörer att framstå som arbetarvänliga”. Jag svarade som följer: När det gäller frågan om egna arbetsgivare inom den personliga assistansen, har jag egentligen inte någon annan synpunkt än att kraven på en egen arbetsgivare inte ska skilja sig stort från de krav vi ska ställa på arbetsgivare i övrigt.    Jag tycker egentligen att det borde finnas riktlinjer från IVO även för egna arbetsgivare eller deras ställföreträdare. Kanske någon form av arbetsgivareutbildning som man ska gå igenom jag vet inte. Jag anser också att IV...

En bild av personlig assistans... Från medborgare till patient Jag hittade av en slump en spännande artikel ( lagensomverktyg.se 20-02-28 ) på en sajt, Lagen som verktyg, som handlade om konsekvenserna av förslagen i en statlig utredning om vilken typ av kompetens/utbildning personal ska ha om man jobbar i en LSS-verksamhet. Frågan var; räcker det med att vara undersköterska för att jobba i en LSS-verksamhet tex bostad med särskild service? Intra, som är en tidskrift som skriver mycket om livsvillkoren för medborgare med intellektuella funktionsnedsättningar (IF) och STIL (Stockholms Independent Living Förening) driver ju tesen att om man ska ha utbildning för att arbeta inom LSS så är det inte vårdutbildning, utan utbildning i att ge stöd. STIL hävdar att personliga assistenter generellt sett inte behöver någon utbildning innan de får jobbet eftersom varje uppdrag som personlig assistent skiljer sig så åt mellan individer att eventuella utbildningsbehov måste ske i samverkan med den s...