Personlig assistans - En Rättighet eller välgörenhet?

Av Håkan Högberg, LSS-Partner

 

x 

"Två år utan hjälp – vad säger det om vårt samhälle?"
Den här krönikan handlar om hur personlig assistans har gått från att vara en rättighet till att bli något som kommuner och Försäkringskassa har som mål att bevilja i så liten utsräckning de överhuvudtaget kan oavsett konsekvenserna för den enskilde medborgaren i behov av stöd”. 

Den här krönikan handlar om hur personlig assistans har gått från att vara en rättighet till att bli något som kommuner och Försäkringskassa har som mål att bevilja i så liten utsräckning de överhuvudtaget kan oavsett konsekvenserna för den enskilde medborgaren i behov av stöd”. 

 

Svårt att skriva – men nödvändigt

Ibland är det svårt att skriva om personlig assistans. Ska jag berätta om allt som är svårt och orättvist? Människor som fått sin assistans indragen eller nedragen. Eller ska jag använda min över 30 år långa erfarenhet av att leva med personlig assistans för att ge en bild av vilken positiv reform personlig assistans är och vilka unika möjligheter den ger för oss som är assistansberättigade att kunna leva ett hyfsat normalt liv. Det är en ständig balansgång. Jag vill inte bara vara kritisk. Jag vill också visa att det går att leva ett gott liv med rätt stöd. Men ibland måste man sätta ner foten.

Den här gången vill jag skriva om något som berör många: avslag, överklagningar och frågan om personlig assistans är en rättighet – eller bara något man får om man har tur.

 

Morgonens samtal som väckte ilska

I morse, när jag klädde på mig – eller rättare sagt, när jag och min assistent klädde på mig – berättade hon något som gjorde mig både glad och arg. En av hennes tidigare uppdragsgivare hade fått tillbaka sin assistans efter två år. Det hade skett genom en domstolsprocess. Han hade överklagat ett avslag och till slut fått rätt.

Det som gör mig upprörd är inte bara att han behövde gå till domstol. Det är att det tog två år. Två år utan det stöd han behövde. Två år där han tvingades klara sig utan hjälp, trots att han hade rätt till den. Det var först när någon i hans nätverk hjälpte honom att överklaga som det hände något.

 

Ett mönster – inte ett undantag

Det här är inget enskilt fall. Det är ett mönster. Kommuner avslår ansökningar utan att ta hänsyn till människors verkliga behov. Man räknar med att många inte orkar eller har möjlighet att överklaga. Det kan handla om brist på kunskap, stöd, energi eller tillgång till juridisk hjälp – inte om funktionsnedsättningen i sig.

Särskilt utsatta är personer med kognitiva svårigheter eller de som saknar ett starkt nätverk omkring sig. De lämnas ensamma tills någon annan agerar. Att det finns krav i både i socialtjänslagen och LSS att kommunerna ska identifiera och stödja människor som p.g.a. sina funktionsnedsättningar har svårt att tillvarata sina rättigheter struntar man i. I stället så ger man en svårtolkad information i tryck och hoppas på att den sökande varken skall klara av att läsa komunikationen eller förstå vad det innebär att överklaga ett beslut. Myndigheterna utnytjar på det sättet människors funktionsnedsättningar för att spara pengar.

Det gör mig galen!

 

Vad hände med socialarbetarens etik?

Jag har själv gått socionomutbildningen. Jag vet vad den handlar om. Man lär sig att se människan bakom behovet. Man lär sig att arbeta för rättvisa och stöd. Därför är det för mig obegripligt att utbildade socionomer går med på att arbeta under dagens villkor.

Det verkar som att uppdraget har förändrats. I dag handlar det inte om att ge stöd, utan om att ge så lite som möjligt. Man ska hålla igen, spara pengar, och samtidigt hålla sig inom lagens gränser. Det är som om hela systemet är byggt för att neka hjälp, inte ge den.

Jag hör inga protester från handläggare, socialchefer eller andra ansvariga. Trots att vi vet att både LSS och socialtjänstlagen tolkas på ett sätt som ligger långt ifrån vad lagstiftarna tänkte. Det är som om tystnaden har blivit en del av jobbet.

 

Ett politiskt skifte – och en farlig tystnad

Jag oroar mig för att det finns en politisk enighet kring detta. Att både kommuner och staten har slutat bry sig om medborgare som behöver stöd. Det spelar ingen roll om det handlar om barn eller vuxna. Sparandet går före allt.

För staten handlar det om att flytta pengar till andra områden – som försvar och polis. Jag säger inte att det är fel att satsa på säkerhet. Det är inte min plats att bedöma det. Men jag ser vad som händer med oss som behöver stöd. Vi blir bortprioriterade.

Det känns som att politiken ser oss som andra klassens medborgare. Att det stöd vi behöver inte längre ses som en självklarhet, utan som något man kan ta bort när det behövs pengar till annat.

 

När nätverket blir avgörande

Det som hände med min assistents tidigare uppdragsgivare visar också något annat. Att det ofta är nätverket som avgör om man får rätt. Har man någon som kan hjälpa till att överklaga, då finns en chans. Har man inte det, då är man fast.

Det är inte rättvist. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Rättigheter ska inte vara beroende av om man har en stark familj, en kunnig vän eller en engagerad assistent. De ska gälla alla, oavsett bakgrund.

Men i dag är det just så det fungerar. Och det gör att många fall aldrig kommer upp till domstol. Många får aldrig sin rätt prövad. De ger upp, eller tvingas leva utan det stöd de behöver.

 

Vad kan vi göra?

Vi som har erfarenhet – vi måste fortsätta berätta. Visa hur det verkligen ser ut. Inte bara elände, men inte heller bara hopp. Vi måste visa verkligheten, med alla dess nyanser.

I dag är det ofta anhöriga, eller olika organisationer som hörs i debatten. Jag tror att vi som själva har assistans måste vara mer synliga i debatten – inte bara när vi förlorat assistansen, utan också när vi har den.

Vi måste få människor att förstå att vi i första hand inte är vårdpaket, utan människor som med hjälp av våra personliga assistenter försöker leva ett liv som andra.

 

Ett liv som andra – varje dag

Jag har levt med personlig assistans i över 30 år. Jag vet vad det betyder att kunna leva ett liv som andra. Att kunna klä på sig, gå ut, arbeta, vara med familjen – allt det som många tar för givet.

Men jag vet också vad det betyder att leva med oro. Oro för att stödet ska dras in. Oro för att någon ska ifrågasätta ens behov. Oro för att bli en börda i andras ögon.

Det är därför jag skriver. För att påminna om att personlig assistans inte är välgörenhet. Det är en rättighet. En rättighet som måste försvaras, varje dag.

 

 Vad tycker du?

Har du själv erfarenhet av att överklaga ett avslag?
Känner du igen dig i bilden av ett system som inte längre lyssnar?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet eller på sociala medier med #personligassistans #LSS-Partner #funktionsrätt

Håkan Högberg, LSS-Partner

 Denna text har skapats med stöd av AI-verktyg för att generera idéer och strukturera innehållet. Jag som författare har dock granskat, redigerat och omarbetat den slutgiltiga texten och är därmed ensam ansvarig för innehållets relevans och korrekthet.