Del 2: Och ändå är vi här 1940–1960 – Kontrollens epok och motröstens födelse Med Moa Martinson som litterär röst
Under 1940–1960 präglades samhällets syn på funktionsnedsättning av medicinsk kontroll, disciplin och exkludering. Men samtidigt växte en motröst fram – i litteraturen, i rörelsen och i människors vardag. Moa Martinsons författarskap ger röst åt kroppens kamp och vardagens värdighet. I denna andra del av essän *"Och ändå är vi här"* fördjupar vi oss i en tid då funktionsrättsrörelsen började ta form – och där litteraturen blev en plats för motstånd.
Del 2: 1940–1960 – Kontrollens epok och motröstens födelse
Med Moa Martinson som litterär röst
 |
| Polioepidemin slog klasslöst, men konsekvenserna slog ojämlikt. Skapad med hjälp av Copilot. © LSS-Partner 2025 |
2.1 Samhällets syn på funktionsnedsättning – mellan disciplin och exkludering
Under perioden 1940 till 1960 präglades samhällets syn på funktionsnedsättning av en stark tro på medicinsk kontroll, social ingenjörskonst och disciplinering. Även om vissa förbättringar skedde, dominerade fortfarande en paternalistisk och exkluderande inställning – rotad i filosofiska idéer om normalitet och avvikelse.
Den västerländska filosofin, särskilt efter upplysningen, betonade förnuft, ordning och perfektion. Den "ideala människan" skulle vara rationell, självständig och produktiv. I detta tankesystem blev avvikelsen – det som inte passade in i normen – ett problem att hantera. Filosofen Michel Foucault beskrev hur makten i moderna samhällen inte bara utövas genom lagar, utan genom subtil disciplinering: skolor, sjukhus och institutioner formar individer till att passa in.
Funktionsnedsättning betraktades därför inte bara som en medicinsk diagnos, utan som ett brott mot den sociala ordningen. Den som inte kunde arbeta, tala, gå eller tänka "normalt" blev ett objekt för kontroll – inte en medborgare med rättigheter.
Föräldrar fick rådet att lämna bort sina barn och glömma dem. Det innebär att människor med funktionsnedsättingar tvingades leva hela sina Det var ett liv där livet styrdes av regler, rutiner och övervakning. Barn med rörelsehinder eller intellektuella variationer placerades på specialskolor långt från hemmet. Här skulle de fostras till att bli så "normala" som möjligt – eller hållas undan om det inte gick.
Den svenska steriliseringslagen från 1935 skärptes 1941 och gällde ända till 1975. Den tillät tvångssterilisering av personer med psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller epilepsi. Syftet var att "förädla människomaterialet", vilket visar hur djupt rotad den negativa synen på avvikelse var. Filosofiskt sett handlade det om att skydda samhällets idealbild från det som hotade dess struktur.
Bostäder och offentliga byggnader var sällan anpassade. Husen som byggdes under 1940-talet saknade hiss, och badrum var ofta för små för att användas av personer med rörelsehinder. Det fanns ingen färdtjänst, och tekniska hjälpmedel var begränsade. Filosofin bakom stadsplanering och arkitektur utgick från den "normala kroppen" – vilket innebar att många utestängdes från det offentliga rummet.
2.1.2Polioepidemierna
Under 1900-talets första hälft drabbades Sverige av återkommande polioepidemier som satte djupa spår i både kroppar och samhällsstrukturer. Sjukdomen slog hårt mot barn och unga vuxna, och särskilt under 1950-talet nådde epidemierna sin kulmen. Sommaren 1953 insjuknade över 4 500 personer, många med livslånga förlamningar som följd. Polion slog klasslöst, men livet med en stor funktionsnedsättning var mycket svårare beroende på vad man hade för social status. Den som hade råd kunde få bättre vård, tillgång till hjälpmedel och ibland privat assistans, medan andra blev hänvisade till institutioner eller familjens omsorg – ofta utan stöd från samhället.
Polioepidemierna blev en vändpunkt. De visade hur snabbt ett liv kunde förändras, och hur otillräckligt samhället var rustat för att möta behoven hos människor med omfattande funktionsnedsättningar. I efterdyningarna växte en ny medvetenhet fram. Många av dem som överlevde polio kom att bli pionjärer inom funktionsrättsrörelsen. De bar på erfarenheter av både kroppslig kamp och social exkludering, och började formulera krav på rättigheter, tillgänglighet och självbestämmande.
När poliovaccinet infördes 1957 minskade antalet fall snabbt, men arvet efter epidemierna lever kvar.
2.1.2 Funktionsrättsrörelsen 1940–1960
– Mellan kamratskap och krav på erkännande Under 1940- och 50-talen började den svenska funktionsrättsrörelsen ta steget från lokal kamratverksamhet till nationell organisering. I centrum stod De Vanföras Väl, som under denna period utvecklades till De Vanföras Riksförbund – dagens DHR. Rörelsen hade sitt ursprung i vanföreanstalterna, där personer med rörelsehinder levde under institutionell omsorg. Men inom dessa murar växte en vilja till självorganisering fram.
Lokala föreningar bildades i städer som Göteborg, Norrköping och Linköping. De erbjöd inte bara social gemenskap, utan också studiecirklar, slöjdverksamhet och kulturella aktiviteter. Det var en form av organisering – där omsorg förenades med egenmakt. Under 1950-talet började förbundet formulera politiska krav: rätt till arbete, utbildning, bostad och hjälpmedel. Det var ett skifte från välgörenhet till rättighet.
År 1955 ombildades organisationen till ett riksförbund, och började påverka nationell politik. Samtidigt präglades samhället av en stark tro på medicinsk kontroll och social ingenjörskonst. Rörelsehindrade betraktades ofta som "invalidiserade", och placerades på institutioner eller särlösningar. DHR började utmana denna syn, och när begreppet "handikapp" lanserades i början av 1960-talet, tog förbundet snabbt ställning: det är inte kroppen som är problemet – utan samhällets utformning. Det var det ställningstagandet som gjorde att jag senare engagerade mig i DHR.
Funktionsrättsrörelsen under denna tid var fortfarande försiktig, men den bar på en växande insikt: att människovärde inte är beroende av funktion, utan av delaktighet. Genom DHR:s arbete började en ny berättelse ta form – där personer med funktionsnedsättning inte längre var objekt för omsorg, utan subjekt med rätt till liv, gemenskap och inflytande.
Under 1940-talet började den svenska funktionsrättsrörelsen ta form som en organiserad samhällskraft. Ett viktigt steg var bildandet av Samarbetskommittén för Partiellt Arbetsföra (SAMPAS) år 1942 – ett initiativ för att förbättra arbetsmarknadssituationen för personer med funktionsnedsättning.
 |
| Så här hade ett styrelsemöte i SAMPAS kunnat se ut Bild genererad Gemany |
I styrelsen satt bland andra Algot Bergström och Olof Nilsson, som representanter för Riksorganisationen De Vanföras Väl Idag DHR.
Algot Bergström
Algot Bergström var en av de tidiga organisatörerna inom rörelsen för rörelsehindrades rättigheter. Han verkade inom De Vanföras Väl, en förening som grundades 1923 och som samlade personer med rörelsehinder i kampen för arbete, utbildning och social gemenskap. Bergström var aktiv i att bygga strukturer för samverkan mellan olika funktionsrättsorganisationer, och hans arbete bidrog till att rörelsen började tala om rättigheter snarare än välgörenhet.dhrs
Olof Nilsson
Olof Nilsson var samtida med Bergström och deltog också i SAMPAS-styrelsen. Han representerade De Vanföras Väl och var en av de röster som började formulera ett politiskt språk för funktionsrätt. Nilsson verkade för att personer med funktionsnedsättning skulle ses som arbetsföra med rätt till stöd – inte som passiva mottagare av hjälp. Hans insatser bidrog till att rörelsen började utmana den rådande synen på funktionsnedsättning som ett hinder snarare än en variation.
Hur detta speglas i Moa Martinssons författarskap – Kroppens motstånd och vardagens kamp
 |
Moa
Martinson (1890–1964), från 1957. Foto: Rolf Olson / Pressens Bild / Scanpix.
Public Domain. Källa: Wikimedia Commons. |
Moa Martinson (1890–1964) är en av Sveriges mest kraftfulla arbetarförfattare. Hon skrev under en tid då både samhället präglades av starka normer kring kropp, funktion och värde. Hennes romaner ger röst åt dem som befann sig i marginalen – kvinnor, fattiga, barn och människor vars kroppar inte passade in i det rådande idealet. Även om hon inte direkt tematiserar funktionsnedsättning som diagnos, genomsyras hennes verk av en djup förståelse för vad det innebär att leva med avvikelse i ett normstyrt samhälle.
Martinsons litterära universum är fyllt av kroppar som är slitna, sårade, tysta eller överaktiva. Hon skildrar vardagens kamp – inte som något tragiskt, utan som något djupt mänskligt. I romaner som Mor gifter sig, Kvinnor och äppelträd och Sallys söner möter vi kvinnor och barn som bär sina kroppar med stolthet, trots att samhället försöker tysta dem. Hon visar hur kroppen – även när den är trött, sjuk eller trasig – är en plats för motstånd, kärlek och värdighet.
Under perioden 1940–1960 präglades samhällets syn på funktionsnedsättning av medicinsk kontroll och social ingenjörskonst. Det var en tid då kroppen skulle disciplineras, normaliseras eller gömmas undan. I detta klimat blir Martinsons författarskap en motröst – en litterär protest mot den rådande ordningen.
Hon skriver inte om funktionsnedsättning som diagnos, men hon skriver om kroppslig utsatthet. Hennes karaktärer är ofta kvinnor som bär på smärta, både fysisk och emotionell. De är inte perfekta, men de är levande. Genom att skildra kroppens vardagliga kamp – att orka, att föda, att arbeta, att älska – visar Martinson att människovärde inte är beroende av funktion, utan av erfarenhet och närvaro.
I Mor gifter sig får vi följa en flickas uppväxt i ett samhälle där kvinnors kroppar är arbetsredskap, objekt för kontroll och platser för motstånd. Martinson låter flickan se, känna och förstå – och därmed utmana den vuxenvärld som försöker forma henne. Det är en berättelse om att växa upp i en värld där kroppen är både en börda och en tillgång.
Martinsons språk är enkelt, men laddat med känsla. Hon skriver med vrede, med ömhet och med en djup respekt för det kroppsliga. Hon visar att det är i det vardagliga – i tvätten, i maten, i sorgen – som det verkligt mänskliga bor. Hennes verk är en hyllning till dem som inte passar in, men som ändå bär världen på sina axlar.
För mig har Moa Martinson alltid varit en påminnelse om att kroppen inte är ett hinder för mänsklighet – utan ett uttryck för den. Hon visar att det är i det slitna, det sårade och det förbisedda som styrkan bor. Och att varje kropp, oavsett form eller funktion, har rätt att tala, leva och bli älskad.
Kommentarer
Skicka en kommentar