Assistansbruk med LSS-Partner

Av Håkan Högberg, LSS-Partner  Jag brukar säga att den tjänstgörande assistenten är viktigare för mig än alla mina vänner. Det brukar få folk att reagera. Och ja, det låter illa. Men det är också sant. Missförstå mig rätt. Ingen assistent är viktigare än min fru, min familj eller mina vänner. Det handlar inte om personen. Det handlar om funktionen. Utan assistans kommer jag inte upp ur sängen. Jag kommer inte till jobbet. Jag kan inte resa, handla eller träffa människor. Det är här paradoxen finns. Jag är beroende av andra människor för att kunna vara fri. Beroende är mänskligt Utan assistans inga resor och äventyr Vi talar ofta om självständighet som om det betyder att klara sig själv. Men ingen människa gör det. Vi är beroende av familj, vänner, arbetskamrater och alla de människor som får samhället att fungera. Skillnaden är att de flesta aldrig behöver tänka på det. Det är först när beroendet syns som omgivningen reagerar. När en vuxen person behöver h...

  Av Håkan Högberg, LSS-Partner Tillbaka från hemestern   Nu är jag tillbaka från min hemester. Ett ord som föddes under pandemin men som uppenbarligen överlevde både restriktionerna och vardagens återkomst. I mitt fall betyder det att semestern har tillbringats på hemmaplan i Göteborg. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det betyder inte att jag har suttit hemma och tittat på regnet. Tvärtom. Kultur till vilket pris? En av sommarens höjdpunkter blev en resa till Skärhamn och Nordiska Akvarellmuseet. Som konst- och museinörd är jag beredd att gå ganska långt för en bra utställning. Den här gången gick resan via färdtjänsten, och notan landade på drygt 600 kronor tur och retur. Ja, du läste rätt. Sexhundra kronor för att ta sig till ett museum och hem igen. Det som retar mig är inte bara att det är dyrt. Det är principen. En person som kan resa kollektivt hade tagit sig till Skärhamn för en betydligt lägre kostnad. Den som har tillgång till bil hade kunn...

  Friheten som flyttade in Det har gått mer än trettio år sedan LSS-reformen infördes. I dag är personlig assistans en självklar del av välfärden för många med omfattande funktionsnedsättningar. Så självklar att det ibland är lätt att glömma hur omvälvande reformen faktiskt var när den kom. LSS handlade inte bara om stöd. Den handlade om frihet. Den handlade om att vi med omfattande funktionsnedsättningar skulle få makt över våra egna liv. Inte längre vara hänvisade till institutioners, myndigheters eller professioners beslut, utan själva kunna avgöra hur vardagen skulle se ut. Det var inte bara en reform. Det var en ny människosyn. Jag minns en kväll för många år sedan. Min flickvän hade nyligen fått personlig assistans. När jag kom hem sent på kvällen kände jag doften redan ute på svalen. Kanelbullar. När jag öppnade dörren stod hon i köket tillsammans med sin assistent. Mjöl på bänken. En deg på jäsning. Skratt som fyllde rummet nästan lika mycket som doften ...

  När man har personlig assistans delas vardagen med många människor. Det skapar trygghet och stöd, men också en ständig balansgång mellan egna önskemål och andras rutiner. Ibland räcker en bortglömd termos för att illustrera ett större dilemma: vems hem är det egentligen? Jag har länge varit irriterad på att det går åt så mycket kaffe hemma hos mig. Inte för att jag eller mina assistenter dricker kopiösa mängder. Problemet är att det alltid verkar bryggas kaffe som om vi väntade besök av ett mindre kompani. Några timmar senare står kannan där med sitt halvljumna innehåll. Då åker kaffet ut i vasken och en ny omgång sätts på. Till slut fick jag en idé. Jag köpte en större termos. Tanken var enkel. När kaffet är klart häller man över det i termosen. Sedan håller det sig varmt resten av dagen. Mindre svinn, mindre arbete och bättre kaffe. Men efter köpet upptäckte jag något intressant. Det är förvånansvärt svårt att införa nymodigheter. Trots att jag har bett mina assis...