Personliga assistenter är varken robotar eller vänner

Jag med kära "arbetskamraten" Hampus.

 Vi människor är lika och att få till stånd bra personlig assistans handlar mycket om att få till stånd en fungerande relation mellan dig som arbetar som personlig assistent och dig som har personlig assistans. Personligen försöker jag ha ett förhållningssätt till mina assistenter att de är goda arbetskamrater, och medmänniskor, inte vänner eller robotar.

När jag föreläser slår det mig att jag ofta kan hålla i princip samma föreläsning för personliga assistenter som för assistansberättigade. Jag tror att detta beror på att vi människor är ganska lika. Att få till stånd bra personlig assistans handlar mycket om att få till stånd en fungerande relation mellan den personliga assistenten och den assistansberättigade. 

Själva yrket personlig assistent skapades för att tillgodose två djupt mänskliga behov/mål. Nämligen behovet av självbestämmande i det egna vardagslivet och behovet av att ha en kontinuitet när det gäller vilka människor man har i sin privata sfär. 

Jag tror att en av nycklarna till att få assistenter att trivas och stanna kvar i jobbet är att ha detta i huvudet:

 Dina assistenter har lika stort behov av att kunna ha en känsla av kontroll över sitt vardagsliv och en viss känsla av förutsägbarhet i livet.

För att åstadkomma den kompromiss som är nödvändig om både den som har assistans och den som ger assistansen skall må bra tror jag att man måste ha två saker klart för sig. 1. Du och dina assistenter måste veta vad personlig assistans har för mål. 2. En personlig assistent har ett lika stort behov av självbestämmande i det egna vardagslivet och behovet av att ha en kontinuitet när det gäller vilka människor man har i sin privata sfär. En stor del av vardagslivet har den personliga assistenten på jobbet. Den som har assistans är naturligtvis den som håller i taktpinnen, men den personliga assistenten måste känna sig trygg med att komma med förslag och också kunna signalera om något känns fel.

En annan sak som kanske verkar självklar är vikten av rak och öppen kommunikation. Det är med andra ord viktigt att ge respons på hur man tycker att jobbet fungerar. Själv tycker jag alltid att det är enklare att ge mina assistenter positiv feedback än att ge negativ kritik. Andra som har assistans verkar vara lagda åt andra hållet, alltså ha lättare att ge negativ kritik än positiv. För att en arbetsrelation ska fungera är det viktigt att ge både positiv och negativ respons. Här kommer två exempel vad jag menar: 

Exempel 1

Brukaren får ett telefonsamtal. Det är vårdcentralen som vill boka en tid:

Brukaren ber assistenten att ta fram almanackan, och skriva in tiden. Assistenten ser att du redan är upptagen och säger till dig om detta. Sedan är det naturligtvis upp till brukaren vad hen vill prioritera fikan med polaren, eller läkarbesöket. 

Exempel 2

Brukaren är hårdrocksfantast och spelar Metallica, på högsta volym. Assistenten ber brukaren skruva ner volymen för hen har ont i huvudet.

I bägge dessa exempel vet jag assistansberättigade som hade blivit upprörda. Dels dom som tycker att assistenterna enbart är mina armar, och en assistent ska inte lägga sig i vad jag skriver i min kalender.

 I det andra exemplet att ingen assistent ska lägga sig i hur högt jag vill lyssna på min musik. På pappret är det naturligtvis korrekt. Det är ju absolut den enskildes rätt att bestämma vad hen antecknar. Det är också helt riktigt att man som assistansberättigad har rätt att spela musik hur högt än vill utan att en assistent skall lägga sig i. Men i första fallet handlade det faktiskt om att underlätta livet för den som har assistent och i det andra fallet handlar det ju om att be om hänsyn under särskilda omständigheter.

Om du som jobbar som personlig assistent och du som har assistans, i möjligaste mån ser varandra som "arbetskamrater" med ett gemensamt mål, blir relationen så mycket enklare för alla parter.

Jag försöker ha attityden till mina personliga assistenter att de är arbetskamrater, inte robotar eller vänner och jag förväntar mig av mina assistenter att de skall betrakta mig som en vuxen människa och teamkamrat. Naturligtvis skiljer det sig åt mellan teamen hur relationerna och behovet av assistans ser ut. Men jag gillar generellt mina assistenter högt och rent och jag tror att de gillar mig. Är du som läser detta kund hos oss här på LSS-Partner så är du både som assistent och som kund välkommen att höra av dig till mig om du vill ha ett bollplank för att vädra funderingar kring förhållningssätt både när det gäller att få och ge personlig assistans.