Del 1. Att vara läs och skrivnörd med dyslexi

Att leva med dyslexi har för mig varit en resa av både utmaningar och upptäckter. Diagnosen, som jag fick först som vuxen, kändes märklig men samtidigt befriande. Jag som alltid älskat att läsa och skriva hade kämpat i det tysta med något som nu plötsligt hade ett namn. Denna insikt gav mig makt, inte i bemärkelsen att jag kunde kontrollera mina svårigheter, utan makten att förstå dem. Att jag insåg att jag hade en dyslexi förklarade varför vissa hjälpmedel och strategier alltid hade varit så avgörande för mig. Det blev som att jag äntligen hittade nyckeln till min egen utveckling, ett verktyg jag alltid haft men inte förstått fullt ut.

Genom åren har jag experimenterat med en rad olika stöd. Jag har använt stavningsprogram som rättat enklare fel, grammatikverktyg som föreslagit bättre meningsbyggnad och text-till-tal som gett mig möjlighet att höra hur min text låter. Även diktering, där jag talar och datorn skriver, har varit till stor hjälp. Men de allra mest betydelsefulla hjälpmedlen har varit de mänskliga. Människor som tagit sig tid att läsa mina texter och hjälpa mig utan att ta ifrån mig min egen stil. I mitt arbete med tidningstexter har det ofta funnits en person som varsamt "tvättat" texten för att den ska flyta bättre, utan att min röst gått förlorad. Denna mänskliga, varsamma redigering har varit helt avgörande för min trygghet som skribent. Det har gett mig modet att fortsätta skriva, trots att processen varit svårare för mig än för andra.

Skrivandet har alltid varit viktigt för mig, men det har också varit svårt. Särskilt under skoltiden blev utmaningarna allt större. Min dyslexi, i kombination med problem med finmotorik, gjorde uppsatser till enorma hinder. Jag kunde känna mig som den sista på planeten som blev klar. Att strukturera text och uttrycka komplexa tankar tog tid, och jag fann aldrig en bra metod för att komma runt det. Jag tror att det är därför jag aldrig slutförde mitt examensarbete. Det var inte viljan som saknades, utan kraften. Mina svårigheter med läsning har också varit en del av min identitet. Som barn älskade jag biblioteket, men när jag började på högre utbildning blev det tuffare. Texterna blev längre, mer komplexa och krävde snabb intagning. För mig var det svårt att inte bara läsa orden, utan också att förstå, sortera och minnas.

Jag har perceptionssvårigheter, vilket innebär att jag har svårt att filtrera intryck. Jag ser allt men har svårt att välja ut det som är viktigt. Det blir som att stå framför en gigantisk textmassa och försöka hitta några små guldkorn. Allt kan flyta ihop, vilket gör det svårt att fokusera, analysera och veta vad jag ska ta med mig. Även om jag har provat många studietekniker, har den kognitiva delen ofta satt käppar i hjulen. Min hjärna bearbetar information på ett annat sätt än många andras, och det påverkar varje steg i min läsning. Samtidigt har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har förstått att dyslexi inte betyder att man är dålig på språk. Det betyder att hjärnan arbetar på ett annat sätt. Jag har lärt mig att min styrka ligger i mina idéer, i min vilja och i min förmåga att aldrig ge upp. Jag har hittat sätt att förhålla mig till texter, att jobba runt svårigheter och att ta hjälp utan att förlora min självständighet.

I dag finns fler hjälpmedel än någonsin, och nya möjligheter öppnas varje år. AI är ett av dem. För mig har AI inneburit ett nytt stöd som kan lyfta min skrivprocess. Men det har också väckt nya frågor: Hur behåller jag min röst när jag får hjälp? Hur ser jag till att det är mina tankar som står i texten, även när tekniken bistår? Det är viktigt för mig att visa att hjälpmedel inte är något man skäms för. Det handlar om att få stöd på sin resa – inte om att någon annan gör jobbet åt mig. Att leva med dyslexi är att leva med en annan sorts styrka. Det är att hitta egna vägar och skapa sin egen metod. Och framför allt: att fortsätta skriva. För berättelser som min behövs.