Frihet på hal is – en vinterberättelse från en permobilförare

 


Att köra permobil i svensk vinter är som att delta i ett extremt offroad-rally – utan att ha anmält sig frivilligt. När jag skulle hälsa på min fru förvandlades den korta biten från fordonet till en kamp mot mjuksnön. Men mitt i modden påmindes jag om något vackert: när tekniken sviker, vaknar medmänskligheten. Här är en hyllning till de barmhärtiga samariterna som gör friheten möjlig även när vintern biter.

Permobil som vinterfordon

Det finns ett särskilt ljud som uppstår när 150 kilo högteknologi möter tio centimeter nysnö. Det är inte det mjuka, frasiga ljudet av en vinterpromenad. Det är det envisa surrandet från en elmotor som kämpar mot naturlagarna, följt av den ödesdigra tystnaden när hjulen slutar driva och bara gräver sig djupare ner i mjuksnön.

Att vara permobilförare på vintern är en materialsport där oddsen sällan är på min sida. Vi lever i ett land som uppfann både säkerhetsbältet och fyrhjulsdriften, men när det kommer till snöröjning av trottoarer och parkeringsplatser verkar strategin ofta vara: "Det smälter nog till april".

En bild som visar utomhus, klädsel, byggnad, person AI-genererat innehåll kan vara felaktigt.
Här sitter jag utanför Västra Frölunda kyrka, mitt i vinterns äventyr.


Nyligen skulle jag hälsa på min fru i hennes lägenhet. Det är en sådan där vardaglig sak som de flesta tar för givet. Men så fort jag körde av färdtjänstbussen tog det stopp. Den mjuka snön svalde däcken direkt, och där satt jag – fastgjuten i vinterlandskapet bara meter från dörren. Det är i dessa stunder man inser att rätten till självbestämmande ibland är precis så skör som en tunn isskorpa.

Färdtjänst som livlina

När trottoarerna blir oframkomliga växer behovet av färdtjänst lavinartat. Det som i vanliga fall är ett komplement blir på vintern en livlina. Men det är en livlina som kostar. Om jag ska kunna röra mig som vanligt landar mina färdtjänstavgifter på över 1 000 kronor i månaden.

Medmänskligheten segrar i snön

Men mitt i denna moddiga vardag händer något som värmer mer än den starkaste kupévärmare. Jag vill rikta ett djupt och innerligt tack till alla er ”ofrivilliga hjältar”. Vid besöket hos min fru räckte det inte med att min assistent tog i för kung och fosterland. Det krävdes min assistent plus fyra barmhärtiga samariter för att baxa loss mig ur snöns grepp.

Min tacksamhet är utan gränser. Ofta i sådana här situationer blir det så tydligt: människor vill generellt väl. Mitt i stressen, på väg till jobbet eller hem till middagen, stannar främlingar upp. De ser en medmänniska i nöd och de agerar. Det finns en märklig men fin gemenskap i att stå mitt i en snöyra och gemensamt kämpa mot en trilskande maskin. Det är medmänsklighet i sin renaste form – handfast, svettig och alldeles underbar.

Prioritera oss på gång- och cykelbanor

Snön visar att vi fortfarande lever i ett bilsamhälle. Självbestämmande innebär att kunna ta sig fram på egna villkor, oavsett om det är juli eller januari. Vi behöver en snöröjning som ser oss, och ett system som förstår att rörlighet inte är en lyxvara. Tills den dagen då staden är lika slät som ett vardagsrumsgolv året om, bär jag med mig värmen från de där okända människorna som tog i för att jag skulle nå fram.

Tack till er som hjälpte oss. Ni gav mig inte bara skjuts ur snön, ni gav mig också en påminnelse om att vi tar hand om varandra när det verkligen gäller. Nu håller jag tummarna för att nästa besök hos frun blir utan bärgning.

Vi ses i modden!

Håkan Högberg, LSS-Partner


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jacka i minusgrader? Inte ett grundläggande behov, enligt Försäkringskassan

Bild
    När något självklart blir ifrågasatt När kylan biter i kinderna och termometern visar tio minusgrader tänker de flesta av oss inte på att en jacka är en förutsättning för att komma ut. Men för många som lever med en funktionsnedsättning är det just här problemet börjar. Försäkringskassan anser nämligen att hjälp med att ta på sig en jacka inte är ett grundläggande behov. Det är svårt att förstå. Hur kan något så självklart bli oviktigt i myndighetens ögon? Att inte få hjälp med jackan i vinterkylan innebär att livet stannar vid ytterdörren – ändå räknas det inte som ett grundläggande behov.” Foto: M365 Copilot, genererad illustration för LSS ‑ Partner Ett system som tappat kontakten med verkligheten Jag är tacksam över att få arbeta på LSS‑Partner, där vi möter människor som varje dag gör sitt bästa för att leva ett aktivt och självständigt liv. Men jag ser också hur dagens system skapar hinder och oro. För många av våra kunder handlar assistansbehovet inte om ...
Läs mer

Mer än bara minuter – jakten på den goda assistansen

Bild
 Sitter här med kaffekoppen och funderar över ett ord som svänger rätt friskt i vår bransch just nu: kvalitet. Jag har haft personlig assistans sedan 1990. Det är så länge att jag minns tiden när vi fortfarande förklarade för folk att nej, det är inte ”hemtjänst på hjul” vi pratar om. Under alla dessa år, både som användare och i mitt yrkesliv, har jag insett att kvalitet inte är något som bara går att fånga i ett snyggt Excel-ark, hur mycket vissa myndigheter än försöker. För mig handlar kvalitet om doften av nymalet kaffe, om att komma i tid till ett möte och om friheten att kunna vara en tjurig gubbe precis när jag vill, utan att behöva be om lov.  Jag och några goda vänner firar en födelsedag När livet inte ryms i en tabell Vi pratar ofta om assistans i form av timmar och beslut. Men har ni tänkt på hur märkligt det är att försöka klocka mänsklig värdighet? Kvalitet för mig börjar i det enkla: att jag äger min dag. Det är jag som ska styra skutan, inte ett administrativ...
Läs mer

CP - När kroppen jobbar övertid från födseln

Bild
      Min styrka handlar inte om att jag klarar mig själv, utan om att jag har lärt mig att använda verktygen för att leva fullt ut." Följ med in i en vardag där kroppen arbetar hårdare än genomsnittet och där personlig assistans är skillnaden mellan att tömma energidepån före frukost eller att faktiskt kunna delta i livet. En text om  strategier och konsten att leva, även när livet känns som att sätta ihop en IKEA möbel utan ritning.  Morgonen – en nystart med förbehåll Det finns morgnar när allt känns ovanligt samordnat. Kaffet smakar rätt, solen faller fint in i rummet och mitt mentala fokus är skarpt. Men även dessa morgnar är kroppen – den där kroppen som kom till världen med en CP‑skada – ett projekt som kräver full stöttning. Trots att morgonen är min piggaste tid, är jag helt beroende av assistansens händer för att komma ur sängen, sköta min hygien och bli påklädd. Morgonen är som en kort ”happy hour” i nervsystemet. Allt är lite mjukare och ...
Läs mer