Frihetens kalkyl – om konsten att vara spontan med schema

Spontanitet låter enkelt – tills man försöker vara spontan med ett helt assistansschema i släptåg. För många handlar det om att bara gå ut genom dörren. För oss med personlig assistans handlar det om planering, tajming och ibland ren akrobatik. Ändå är just spontaniteten ett av de tydligaste tecknen på frihet. Den här krönikan handlar om varför något så självklart kan vara så svårt – och varför det är värt att försvara.

Spontanitet. Det där nästan magiska ögonblicket när man bara gör något utan att planera, utan att krångla, utan att först slå en snabb intern budgetkalkyl. För många är det en självklarhet. För oss som lever med personlig assistans är det en välbalanserad kombination av logistik, fingertoppskänsla och ren tur.

En ögonblicksbild från början

Jag tänker ibland på en scen från 1995, när personlig assistans fortfarande luktade nymålat och friheten kändes ny i händerna.

Tina, som precis fått assistans, kommer in med ett stort leende. Kajsa hjälper henne att ta av sig kläderna medan de pratar i mun på varandra. Det är Kajsa som kör fram duschstolen och hjälper henne över från sängen med hjälp av en vridplatta. De är varma och rosiga – de har stått i köket och bakat. Eller ja, Kajsa bakade. Tina stod för kunskapen och de hemliga knepen.

Kajsa och Tina hade träffats på ett läger för unga med rörelsenedsättning. Tina var deltagare, Kajsa var ledare, och plötsligt uppstod det där som ibland uppstår: tycke. Rekryteringen var lika självklar som den var snabb. Det var en tid när assistansen slog upp dörrar som så länge varit stängda. En tid då ”ska vi göra det här nu?” helt plötsligt kunde vara ett rimligt förslag.

När verkligheten skaver

Idag pratar man gärna om valfrihet och självbestämmande. I teorin är det fint. I praktiken är det ofta som att försöka vara spontan med ett helt styrdokument hängande runt halsen.

Ta något så enkelt som att vilja gå ut och fika när solen tittar fram. För att det ska funka måste assistenten vara redo, flexibel och trygg. När det fungerar är det fantastiskt. Då blir assistansen inte ett hinder utan själva möjliggöraren. Men så har vi motsatsen: planeringsmöten, genomförandeplaner, tidsramar och stela regler. Regelverk som ibland känns som att de är skrivna av någon som aldrig själv försökt leva ett liv med assistans. Struktur behövs, javisst. Men aldrig på bekostnad av livet.

Vardagsfrisväng och verklighetens bromsar

När assistansen fungerar blir vägen mot livet rakare 

Det finns olika sorters spontanitet. Den lilla vardagsspontaniteten, till exempel. En kompis ringer: ”Vill du följa med på bio?”

Om filmen råkar gå inom assistentens arbetstid är det lugnt. Om det krävs ett dubbelassistansskifte mitt i filmen? Inte lika lugnt. Då blir det en logistisk akrobatik som skulle imponera på NASA.

Och så finns den stora spontaniteten. Den som låter så lockande att man nästan skrattar:

”Vill du med till Teneriffa? Flyget går på fredag och är billigt!”

Svaret blir ofta ett rationellt nej på en emotionell fråga. Inte för att jag inte vill, utan för att assistansen gör det svårt. För att resa behövs ett nytt schema, koll på arbetstidsregler och pengar till assistenternas omkostnader. Assistansersättningen har inte hängt med kostnadsutvecklingen, och marginalerna är idag lika tunna som en servett på ett café. Jag måste kontakta min anordnare, LSS-Partner, och se om budgeten ens håller. Oftast går det att lösa, Jag anlitar ett schysst assistansbolag😉

För tio år sedan var det enklare. Arbetstidsreglerna var mjukare och ekonomin mindre pressad. Då kunde en weekendresa lösas med en assistent. Var jag borta en vecka kom någon efter halva tiden. Systemet andades lite mer då.

Frihetens villkor

Sanningen är enkel: livet händer mellan strukturerna.

Där bubblar skrattet.

Där föds idéerna.

Där vill man kunna säga ”ska vi?” utan att först behöva öppna Excel.

När assistansen fungerar blir vägen mot livet rakare. Det är då spontaniteten slutar vara en utmaning och blir till det den ska vara: ett av målen med insatsen. När assistenterna känner mig, när teamet är tryggt och kommunikationen flyter, då blir livet inte bara planerat – det blir levande.

Spontanitet kan verka som en liten sak för den som tar den för givet. Men i mitt liv är den det yttersta beviset på frihet. En frihet som idag ofta är beskuren, men som fortfarande är värd att slåss för varje dag.

Håkan Högberg, LSS-Partner

---

Texten har delvis bearbetats med hjälp av AI-verktyg som även genererat illustrationen.