När assistenten ersätter vänner och anhöriga

 Av Håkan Högberg, LSS-Partner

 

1. Barndomens tomrum som aldrig riktigt lämnar oss

Min berättelse om personlig assistans börjar långt innan assistansen. Den börjar på institution. På Bräcke Östergård och senare på Ekhaga. Vi barn hungrade efter närhet. ”Vi ville betyda något särskilt för någon av tanterna.” Jag minns hur jag satt utanför personalens omklädningsrum bara för att få se dem i sina privata kläder. Det var som att få en glimt av vilka de var när de inte var personal. Som om jag, för en kort stund, fick vara någon som betydde något.

Det där tidiga tomrummet följer en genom livet. Det formar hur man knyter an, hur man söker trygghet och hur man förstår relationer. Det påverkar också hur man möter sina personliga assistenter — och hur nära relationen riskerar att bli.

2. När yrket kliver in i hemmet — och in i relationerna

Familj, vänskap och assistans – tre relationer sida vid sida i vardagen.

Det är lätt att tro att personlig assistans liknar andra jobb. Men på en vanlig arbetsplats finns dörrar att stänga, korridorer att gå i och möjligheten att vara privat. I assistansen finns inga sådana gränser. Arbetet sker i sovrum, kök och badrum. I trötthet, oro och glädje. ”Man väljer sin assistent, men man väljer inte att relationen blir nära.”

Närheten växer av tid, intimitet och beroende. Av att assistenten är där när andra inte är det. Det gör relationen både stark och skör — och det påverkar inte bara familjen, utan också vänskaper.

Jag minns en vän vid sekelskiftet som plötsligt sa att han inte längre ville träffa oss. Han ville bara umgås med sina assistenter. Vi tyckte det var märkligt. Assistansen skulle ju möjliggöra ett socialt liv, inte ersätta det. När funktionshindret tröttar, kan man ha behov av att begränsa relationerna. Vad ska man då välja. Vännerna eller assistenterna. I en sådan valsituation får umgänget stryka på foten. För assistenterna står för de basala behoven. Äta,dricka, få kläder på kroppen. I ett sådant läge kanske assistenterna också på ett sätt får stå för det sociala umgänget.

Det handlar inte om att välja bort någon. Det handlar om att livet formar relationer på sätt man inte planerat.

3. När rollerna glider — och banden blir starkare än tänkt

En av mina assistenter sa en gång, irriterat:

– Du är närmare mig än min egen kille.

Hon var upprörd. Jag var förvånad. Jag hade inte bett om att bli hennes närmaste relation. Men hon var hos mig fyrtio timmar i veckan. Vi reste. Vi gjorde sådant som tidigare varit omöjligt. Vi delade upplevelser som förändrade mitt liv — och hennes.

Det är klart att det skapar band. Det är klart att det påverkar. Och det är här relationens dubbelhet blir tydlig. Assistenten är anställd. Brukaren är uppdragsgivare. Men upplevelsen är ofta djupt mänsklig.

Samtidigt påverkas vänskaperna. När assistenten följer med på resor, middagar och möten kan vänner känna sig undanträngda. De kan tro att de inte längre behövs. Och när en assistent slutar — vilket de alltid gör — kan det kännas som en separation. Ibland som en sorg.

4. När anhöriga och vänner möter en annan sorts närhet

Det finns också en annan sida. Den som handlar om familj. Jag minns sorgen hos min mor när hon inte längre klarade av att hjälpa mig med intima moment. Det var inte bara praktiskt. Det var existentiellt. En del av hennes omsorgsroll gled över till någon annan. När en assistent ersätter en anhörig kan det skapa lojalitetskonflikter. Vem står närmast? Vem behövs mest?

Men assistansen är också en lättnad. Den avlastar relationerna i familjen, stärker självständigheten och när det fungerar, skapar en vardag som flyter. Genom att assistenterna sköter t.ex. den intima assistansen, stärks den enskildes integritet och på sätt normaliserar både anhörig och vänskapsrelationer.

Och i detta finns också vännerna, som ibland drar sig undan och ibland kliver närmare. När en assistent är närvarande förändras det sociala rummet, och vänner kan bli osäkra på hur de ska bete sig: ska assistenten inkluderas eller inte? Det skapar nya sociala förutsättningar som både vänner och brukare måste förhålla sig till. Assistansen ersätter inte vänskap, men den påverkar villkoren för hur vänskaper fungerar.

Personlig assistans handlar inte bara om timmar och scheman. Den handlar om relationer. Om vänskap, familj och närhet. Om det som bär — och det som brister. Och kanske är det just därför assistansen är så viktig. För i mötet mellan två människor som försöker få vardagen att fungera uppstår något som ingen av dem riktigt valt, men som ändå formar livet.

 Texten har delvis bearbetats med hjälp av AI-verktyg som även genererat illustrationen.