Att leva i Göteborg med rullstol och personlig assistans

 

 

Göteborg är på många sätt en enklare stad att leva i med rullstol än för 25 år sedan. Samtidigt kräver varje utflykt fortfarande planering, tålamod och reservlösningar. Mellan tillgänglighet i teorin och i praktiken finns ett glapp som präglar hela vardagen.

Göteborg har blivit bättre men inte bra © H.Högberg LSS-Partner.2026

Att röra sig – ett vardagsäventyr med hinderbana

Att röra sig i lokalsamhället beskrivs ofta som något självklart. Man “går en sväng”, “slinker in”, “tar en kaffe”. För den som använder rullstol och har personlig assistans liknar samma aktiviteter snarare ett mindre projektarbete – gärna med planering, bemanning och riskanalys.

I teorin är det offentliga rummet till för alla. I praktiken verkar det ofta byggt för människor som är rörliga, smala, snabba och utrustade med simultanförmågan att balansera en latte, öppna en tung dörr och småprata samtidigt. Den som inte passar in i mallen får istället träna på problemlösning: Hur hög är trottoarkanten? Går dörren upp automatiskt, eller krävs det en assistent, en förbipasserande och ett mindre mirakel?

Gör allmänna färdmedel allmänna DHR kampanj från början av 70-talet

Gör allmänna färdmedel allmänna – fortfarande

Som tolvåring deltog jag i DHR:s kampanj Gör allmänna färdmedel allmänna. Därför känns det fortfarande som en seger att kunna sitta och trängas på spårvagn som vem som helst. Samtidigt är kollektivtrafiken fortfarande förknippad med osäkerhet.

I teorin ska ramp, låggolv och utbildad personal fungera. Jag reser aldrig utan mina personliga assistenter - Bland annat för mina perceptionssvårigheter. Men även om jag inte hade personlig assistans skulle jag inte åka utan någon form av ledsagare i lokaltrafiken, det skulle aldrig kännas riktigt tryggt för mig. Alla som åker kollektivt lever med viss oro för förseningar och inställda turer. Vi som använder rullstol bär dessutom på oron för att fel vagn ska dyka upp.

En av mina gudbarn kallade de gamla vagnarna utan ramp för kycklingvagnar. Ett träffande ord. Det känns snopet att se folk strömma ombord medan man själv blir kvar på hållplatsen. Har man tur står någon ur rullatorsligan där också, så att man åtminstone kan kverulera tillsammans.

Gäst i min egen stad

Göteborg har blivit bättre. Inte bara stadsmiljön, utan också tillgången till kultur och tjänster. Problemet är att många av oss lever kvar i föreställningen att det fortfarande är omöjligt. Jag tror att vi ibland censurerar våra liv i onödan.

För några år sedan var jag på Göteborgs filmfestival. Jag fick utmärkt service och såg massor av bra film. Det märkliga var att jag inte såg en enda annan rullstolsanvändare under hela veckan. För mig blev det ett tydligt tecken på hur förväntad otillgänglighet kan bli ett hinder i sig.

Jag gillar att vara turist i min egen stad. Slottsskogen fungerar, särskilt med elrullstol. Andra delar är tuffare. Med manuell rullstol hade jag valt Rudalen eller Skatås. Ibland undersöker jag nya stadsdelar. Finns det något kul i Angered eller Kortedala?

Haga – charmigt men hopplöst

Ett område som fortfarande är sorgligt eftersatt är Haga. Kullersten, nivåskillnader och trappor in till de flesta butiker. Ur ett rullstolsperspektiv är det ett tillgänglighetsmässigt slumområde, trots alla mysiga kaféer.

Ofta hänvisas till att området är byggnadsminnesmärkt. Men viljan saknas mer än möjligheterna. Uppsala domkyrka och Gripsholms slott är äldre, mer skyddade – och hyfsat tillgängliga. Det borde gå även här. Kommunen skulle dessutom kunna stötta småföretag med kunskap och mindre insatser.

Personlig assistans – en väg till frihet

För oss på LSS-Partner är det sjjälvklart att personlig assistans är en frihetsreform. Den personliga assistansen ska göra det möjligt att leva ett självständigt liv. Och det gör den – så länge livet håller sig inom beslutsunderlagets ramar. I praktiken kan flexibiliteten i vardagen vara begränsad. Samtidigt är assistansen ofta en förutsättning för spontanitet överhuvudtaget.

Det finns två tydliga problemområden: logistik och antal timmar. Logistiken handlar om att man i förväg måste veta var assistenten börjar och slutar sitt arbetspass. Förflyttningar, tider och platser behöver planeras i detalj. Spontana beslut blir därmed svåra att genomföra.

Det andra problemet gäller antalet assistanstimmar. Många lever i dag med beslut som inte räcker till ett liv som andra, så som det uttrycks i lagen. När timmarna inte är tillräckliga krymper handlingsutrymmet. Det blir svårt att delta i samhällslivet på lika villkor.

Har man för få timmar är det nästan omöjligt att leva ett vardagsliv med utrymme för spontanitet. Då blir friheten villkorad, trots att assistansen är tänkt att vara just en väg till frihet.

 

Medborgarskap i praktiken

Att kunna röra sig fritt i sitt närområde är inte ett särintresse. Det är en grundförutsättning för delaktighet. När människor systematiskt begränsas i sin rörelsefrihet får det konsekvenser: färre spontana möten, mindre synlighet, mindre inflytande.

Och samhället missar något väsentligt. För ett lokalsamhälle där vissa aldrig syns, hörs eller “råkar vara med”, är inte fullt ut ett lokalsamhälle. Det är bara tillgängligt för dem som redan passar in.

 

Texten är redigerad och korrekturläst av ett AI verktyg. Illustrationen är AI genererad