Ensamhetens hundar sliter – trots ständig närvaro

 

Håkan Högberg-LSS-Parter

 Av Håkan Högberg, LSS-Partner

Jag besökte en god vän som haft en tuff tid. Hen har haft personlig assistans i 30 år. På senare tid har hälsan sviktat och orken minskat. När jag skulle gå började hen gråta. Orden kom trevande: det var så svårt – och så ensamt.

Det är lätt att tro att ensamhet inte finns där det alltid finns människor. Men den här texten handlar om just det: hur ensamhet kan finnas mitt i ett rum fullt av människor. Personlig assistans är en stor trygghet – och har för många inneburit helt nya möjligheter till ett aktivt liv. Men den tar inte bort ensamheten. Den kan ha flera orsaker.

Vänskap och relationer är inte samma sak

Som assistansberättigad sedan många år vet jag att relationen till assistenter kan vara varm och nära. Vi pratar, skrattar och delar vardag. Det är ofta fina möten.

Men det är också ett arbete. Det är människor som får betalt för att vara där.

Det har lärt mig en viktig sak:
Kärlek på tjänstetid och vänskap är inte samma sak. En vän är någon som finns där för att den vill – inte för att den tjänstgör.

När livet saknar de där närmaste

Alla har inte anhöriga som orkar eller finns kvar. I svåra stunder märks det tydligt. Då räcker det inte alltid med samtal eller vänlighet. Man kan längta efter någon som kliver närmare.

Det är ett behov som varken vänner eller assistenter alltid kan fylla.

Gränser som måste få finnas

De flesta av oss har någon assistent som står oss lite närmare. Det är naturligt. Samtidigt behöver det finnas gränser. Jag rör mig sällan i assistentens privata liv, och jag vill ha det så. Relationen fungerar bäst när den är tydlig.

Under åren har jag fått några riktiga vänner bland tidigare assistenter. Men oftast har vänskapen vuxit fram först när arbetet tagit slut.

Och ibland gör det ont när en assistent slutar. Det kan kännas som en förlust. Det är något vi inte alltid pratar om – men det är verkligt.

 

 När det sociala livet krymper

Vad är en vän? För mig är det någon jag kan ringa till – men också någon som hör av sig när jag behöver det.

Den svåra frågan är: vem finns där om livet verkligen skakar?

Många med personlig assistans beskriver hur vänner sakta försvinner. Det sker ofta utan konflikt. Livet glider bara isär. Ibland beror det på osäkerhet – vänner vet inte hur de ska förhålla sig. Ibland drar man sig undan själv, för att orken inte räcker.

Resultatet blir detsamma: livet blir tystare.

Men det finns sätt att motverka det – om vi tar frågan på allvar.

Att möta nya människor – aldrig helt ensam

Att skapa nya relationer är inte enkelt när man alltid har någon bredvid sig. Det kan fungera bra – särskilt där omgivningen är van. Men det ställer också krav.

En assistent behöver ibland ta ett steg tillbaka. Inte försvinna, men ge utrymme. Det kräver tydlighet och tillit. Små saker kan hjälpa – som att signalera när man vill ha lugn.

Det låter enkelt, men är ofta svårt i praktiken.

Öppna dörrar i stället för slutna rum

När anhöriga inte längre är en del av vardagen kan de känna sig överflödiga. Därför blir spontan kontakt extra värdefull: ett besök, ett samtal, en fika.

Det skapar något som ingen arbetsrelation kan ersätta.

Annars finns risken att vardagen blir ett slutet system. Ett hem kan sakta börja likna en institution. Därför behövs inflöde utifrån – människor som kommer och går, liv som rör sig.

Ett liv i en annan takt

Många av oss märker att orken förändras – ofta tidigare än för andra. Det kan vara en sorg att inte orka som förr. Att behöva säga nej när man vill säga ja.

Då gäller det att hitta nya sätt att leva. I en annan takt, men fortfarande med innehåll.

Vägar bort från ensamhet

Ensamhet är inte bara en privat fråga – det är ett samhällsproblem som kräver uppmärksamhet och medvetna val.

För mig har föreningslivet varit viktigt. Det skapar sammanhang. Men alla har inte den möjligheten. Där har också assistansen en roll – inte som problem, utan som möjlighet. En bra assistans ska öppna dörrar och göra det möjligt att delta i sociala sammanhang.

Det handlar om hur vi använder den i praktiken. Schema, arbetssätt och förhållningssätt behöver stödja ett levande liv – inte bara få vardagen att fungera.

På LSS-Partner försöker vi bidra till det genom att skapa möten och aktiviteter där människor kan hitta varandra. Det är kanske inte det mest synliga uppdraget – men ofta det mest avgörande.

När närvaro inte räcker

Det finns något djupt smärtsamt i att se en människa gå sönder av ensamhet – trots att hon aldrig är ensam.

När någon sitter kvar och gråter efter att dörren stängts, räcker inte närvaro i sig.

Det handlar inte om fler människor i rummet –
utan om att få höra till.