Tacksamhet utan skuld

 

Av Håkan Högberg, LSS-Partner

 

Jag har svårt för ordet tacksamhet.
Inte för att det är fel.

Utan för att jag alltför ofta möter det just där det inte riktigt hör hemma.
I sådant som egentligen inte är gåvor.

Som personlig assistans.

Där, i något som ska vara en rättighet, smyger sig tacksamheten ibland in och förändras. Den glider över i något annat.

Skuld.

Som om det inte räcker att få det stöd man har rätt till – man ska också visa att man förstår vad man fått. Och att man är tacksam nog.

 

Ett minne från Norge

Jag tänker ibland på en resa jag gjorde till Norge med DHR. Att få se Skriet i verkligheten var något jag länge sett fram emot.

När jag väl stod där var tavlan mindre än jag föreställt mig. Stillare.

Men det jag minns tydligast är inte målningen.

Det är hur jag fick se den.

En assistent delade mitt intresse för konst. Hon löste det praktiska, men stannade inte där – hon pekade, tolkade, öppnade blicken. Vi möttes i något gemensamt.

Den andra gav något annat. Samtal om dagen, maten, det vardagliga som också formar en upplevelse.

Tillsammans gjorde de resan möjlig.

Men också större än så.

 

När tacksamheten är fri

Det är därför minnet dröjer kvar.

För där var tacksamheten fri.

Den bara fanns där. Utan krav. Utan motprestation.

En känsla, inte en roll.

 

Den andra tonen

Men personlig assistans rymmer inte alltid den känslan.

Det märks.

I det där extra tackandet.
I tvekan inför att säga att något inte fungerar.
I hur man håller tillbaka kritik.

Inte för att man vill.
Utan för att man inte vill framstå som otacksam.

Ingen säger det rakt ut.
Men det går ändå att känna.

Och där sker en förskjutning.

För tacksamhet som förväntas – i något som egentligen är en rättighet – är inte längre fri. Den blir ett sätt att anpassa sig. 

När tacksamheten blir en förväntad roll.

Rättighet – inte gåva

Personlig assistans är inte en gåva.

Den är en rättighet.

Den finns där för att livet annars skulle begränsas på ett sätt som inte är rimligt. När den fungerar öppnar den världen.

Men när tacksamhet kopplas till den rätten händer något avgörande:

Rätten börjar uppfattas som något man får – inte något man har.

Och då förändras relationen.

Den som är beroende av stödet förväntas visa uppskattning.
Den som representerar systemet uppfattas som någon som ger.

Det är där problemet ligger.

För i det ögonblicket har vi lämnat rättighetens grund.

Och ersatt den med något annat:

En ordning där friheten krymper, kritiken tystnar – och där människor lär sig att vara lagom tacksamma för det de egentligen inte ska behöva tacka för.

 

 

Det är inte tacksamheten i sig som är problemet.

Det är när den kopplas till det som aldrig skulle ha varit en gåva från början.

För så länge personlig assistans behandlas som något man bör vara tacksam för, kommer den heller aldrig fullt ut att fungera som den rättighet den är tänkt att vara.

Och då är det inte bara orden som förändras.

Det är villkoren för ett liv.