Empati är ett verktyg – inte en mysig känsla.

 Empati behövs, men får inte spela någon roll.

Det säger kanske mer om systemen än om människorna. 

Av Håkan Högberg, LSS Partner

Jag brukar säga att jag är socionom minus en C-uppsats. En av de saker som sitter kvar från utbildningen är att, skilja på empati och sympati. Att känna med är inte samma sak som att förstå och känna för. I ett professionellt sammanhang är empati inte något man “har” – det är något man använder.

Det är en viktig utgångspunkt, men också en som ställer krav. Börjar man se empati som ett verktyg måste man också fundera över hur det används – och vad det gör med oss.

När empatin möter systemet – myndigheter och tjänstemän

Ibland känns det svårt med Empatin mitt i all byråkrati

Att sätta sig i en annan människas situation betyder inte att man håller med eller ens sympatiserar. Men man försöker förstå hur världen ser ut därifrån. Det är kanske där empatin börjar. Och där blir den som svårast.

Hos myndigheter förväntas empati finnas, men den måste hållas i schack. Den får inte styra besluten. En handläggare ska kunna leva sig in i en situation – men samtidigt fatta beslut som ska vara lika för alla. Empatin blir ett verktyg för förståelse, men inte ett argument.

Samtidigt har jag sett att handläggare som använder empati ofta gör sitt bästa inom regelverket för att gynna klienten. I dag finns dock fler hinder. Man kan ha haft ett empatiskt möte, men ändå behöva fatta beslut utifrån system vars syfte i praktiken är restriktivt.

Utvecklingen har, ur ett medborgarperspektiv, försämrats. Hänsyn tas i hög grad till dem som betalar, snarare än till dem som behöver stödet.

Jag har varit med om att både kommunen och Försäkringskassan fattat beslut utöver vad jag ansökt om, utifrån hur de sett på mina behov. Men det var länge sedan. I dag framstår det mest som historia.

Empati som metod – inte bara en känsla

Forskning visar att empati inte bara är en spontan känsla. Den kan delas upp i att känna, förstå och vilja hjälpa. Det är viktigt i yrken där man arbetar nära andra människor.

För om empatin bara blir en känsla riskerar den att bli för tung. Om den också innehåller förståelse och ett medvetet handlande går den att använda mer hållbart.

I en artikel i Socialmedicinsk tidskrift beskrivs empati just som en kombination av känsla, förståelse och omsorg. Läs mer: https://publicera.kb.se/smt/article/view/43355

För mig betyder det att empati inte måste drabba oss. Den kan riktas.
Och det gör skillnad.

När empatin skrivs in i principer – lagstiftarens perspektiv

Jag har mött riksdagsledamöter som med viss sorg konstaterar att de inte känner igen sina intentioner när lagarna möter verkligheten. Det skapar frustration – och bidrar till politikerförakt.

Generellt är det så att ju äldre en lag blir, desto mindre känns den igen i praktiken. Lagen i sig är inte empatisk. Den känner ingenting. Men den kan vila på värden som vuxit fram ur empati – människovärde, självbestämmande och rätten att leva som andra.

Trots det kan tillämpning och praxis förändra lagstiftningen i grunden. LSS är ett tydligt exempel.

Empati i det nära arbetet – den personliga assistenten

För den personliga assistenten är empatin det viktigaste arbetsverktyget. Den finns i tajmingen, i blickar och i det som inte sägs.

Det märks direkt om empatin saknas – eller om den tar över. För mycket empati suddar ut gränser. För lite gör arbetet svårt.

Balansen måste ständigt återerövras.

Personlig assistans handlar om relationer, men det är fortfarande en arbetsrelation. Uppdraget är att möjliggöra ett liv som är så likt andras som möjligt – inte att bli en del av någon annans liv på ett sätt som gör gränserna otydliga.

Att organisera empati – LSS-Partners perspektiv

I en organisation som LSS-Partner blir frågan: hur skapar man förutsättningar för empati?

Ett bra assistansföretag behöver en förförståelse för hur det är att leva med funktionsnedsättning. När den finns påverkar det kulturen. Empati blir inte en formulering i ett dokument, utan en del av arbetssättet. Ett sätt att få till det är att det finns förtrogenhetskunskap kring hur det är att behöva personlig assistans. Peter, vår VD, är uppväxt med en far som behövde assistans dygnet runt och den kunskapen/erfarenheten finns i Partners själ. Ants startade företaget, Peter bär erfarenheten vidare. Personligen skulle jag inte anlita ett företag, som inte har den förtrogenhetskunskapen i sitt DNA.

Men det kräver också utrymme. Alla företag måste vara lönsamma, men i verksamheter som arbetar med människor måste det finnas plats för omdöme och inlevelse.

Annars blir empatin något man pratar om – men inte använder.

Empatin som går åt båda håll – den assistansberättigades perspektiv

Det stör mig när den som har personlig assistans blir ett objekt, snarare än en medskapare.

Empati går inte bara i en riktning. De flesta av oss har en förmåga att visa empati – också i relationen till våra assistenter.

Men empati innebär inte att acceptera sämre assistans. Man får aldrig bli så empatisk att man försämrar sin egen vardag.

Avslutning – samma ord, olika innebörd

Vi använder samma ord – empati – men fyller det med olika innehåll.

Som metod.
Som princip.
Som arbete.
Som relation.

Att förstå det är en början. Men det räcker inte.

Vi behöver börja ställa krav på empatin – inte bara hos individen, utan i systemen. I dag förväntas empati finnas, men utan att få påverka. Den ska märkas i mötet, men inte i beslutet.

Det är en motsägelse som urholkar förtroendet.

Om empati ska vara mer än ett fint ord måste den få konsekvenser. Annars blir den bara något vi visar upp.

Frågan är inte om empati finns.
Frågan är om vi vågar låta den spela någon roll.

Texten har redigerats med hjälp av AI verktyg men innehållet är helt författarens © LSS-Partner, Håkan Högberg