Halkvarning, värmeslag och kollektivtrafikens ramper

 

 

Snökaos, värmeslag och stoppade bussramper. Vädret sätter gränser – men det är människorna runt omkring som avgör om vardagen ändå fungerar.

I snö och hetta, livet går vidare

 Av Håkan Högberg, LSS-Partner

 

 

Sommarhetta – när asfalt blir klister

Många av oss med funktionsnedsättning mår bra av värme.

- Jag gör det inte.

Asfalten är så het att däcken luktar smält gummi och man hör hur däcken klibbar mot underlaget. Ljuset blir för skarpt. Hjärnan känns som kokt spagetti. Ögonen svullnar och färgas röda som stoppljus. Synen påverkas.

I de stunderna önskar jag ibland att det fanns en styrenhet även för assistenterna på Permobilen.

Jag är lika beroende av mina assistenter sommartid som vintertid. Livet går på ultrarapid. Jag behöver ofta kognitivt stöd redan i vanliga fall, men i värmen slår hjärntröttheten till med full kraft. Min motorik blir sämre.

Jag blir, helt enkelt, en mycket förvirrad och ganska matt gammal man. 

Man kunde tro att jag med mina preferenser skulle uppskatta livet mer under vintern men så enkelt är inte livet.

 

Snöskoter på Götaplatsen och personlig assistans

Vi lever våra moderna liv, men blir snabbt påminda om hur små vi är när Moder Jord släpper lös sina krafter i form av snö, regn och olidlig hetta.

Jag kommer särskilt ihåg snöstormen i mitten av november 1995. TV-bilder visade en man som for omkring med snöskoter på Götaplatsen. Göteborg stod still.

Trots det fick alla uppdragsgivare vid det assistansbolag jag då anlitade sin assistans, trots vädergudens oginhet. Jag har senare förstått att LSS-Partners assistenter lika dödsföraktande i sin lojalitet till sina uppdragsgivare.

En av våra assistenter kom in i lägenheten, chockad efter att ha krockat med en lyktstolpe:
– Harmagedon är här. 

Hon hade fått skutts av en granne, för att kunna komma till jobbet och alldeles utanför vårt hus krockade de med en lyktstolpe. Smått chockad kom hon in till oss, för att börja sitt nattpass. Den assistent som skulle arbeta för min hustru, hon kom skidande, några timmar sen, men hon kom.

För mig och min fru blev minnet av snökaoset ändå positivt – en bekräftelse på att personlig assistans fungerar även när samhället i övrigt stannar.

 

Snökaos – en vintersaga i slow motion

I Göteborg är vi inte bortskämda med vinter, och som rullstolsburen har man kluvna känslor inför snö.

Man tittar ut genom fönstret och ser ren, vit snö på taken. Plötsligt känns vintern lite mer uthärdlig.
Sedan tittar man ner. Snömodd. En snövall vid övergångsstället. Då förvandlas det vackra till en fiende.

I vintras fick vi ordentligt med snö som låg kvar dag efter dag. Till slut gav sig även vi hjulburna ut och gjorde trottoarerna sällskap.

Det låter enkelt. Det är det inte.

Jag vet inte hur många omvägar jag fick ta för att hitta ett farbart övergångsställe. På invanda vägar lärde man sig var snöfällorna låg. Men på okänd mark hände det ofta att hjulen bara spann, medan permobilen stod kvar och vägrade samarbeta.

Jag satt fast.

Med knuffhjälp från assistent och ibland förbipasserande kom jag loss. Men jag minns särskilt en kväll vid Näset. En sträcka på 400 meter – tre stopp i snön.

Efter den utflykten hade jag så ont i ”nervösen” att den kändes som en levande väsen.

Kollektivtrafik i otakt med väder och verklighet

Jag har skrivit många gånger om känslan av att skaka fram på spårvagn och buss. Den är frihet.

Men i snö falnar den snabbt.

Då vaknar ”nervösen”. Den gör det gärna vid hållplatser.
- Tänk om det ligger en snövall så rampen inte går att fälla ut.

Fler gånger än jag kan räkna har jag fått åka vidare till nästa hållplats och sedan ta mig tillbaka, med assistenten bakom mig. Båda två stillsamt svärande över stadens snöröjning.

När vädergudarna blir snuvade

Alla påverkas av vädret. Det påminner oss om hur lite kontroll vi egentligen har när Moder Jord bestämmer sig för att ryta till.

Det finns ett ordspråk: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Det stämmer ofta. Men då behöver man också få på sig kläderna.

Vi – det lyckliga fåtal som har personlig assistans – har den möjligheten. Att få på sig regnkläder. Att få hjälp med solskydd. Att hitta vägar genom snövallar och lössnö.

Och kanske är det just där vädergudarna blir snuvade.

För trots att naturen ibland visar sin fulla kraft – som den där novemberdagen 1995 när Göteborg stod still och snöskotrar körde på Götaplatsen – så gjorde inte livet det. Assistenter tog sig fram. Vardagen fortsatte.

Och hemma i lägenheten satt jag och min fru mitt i kaoset och kände något oväntat: trygghet.

Vädret försöker sätta stopp.
Men det är människorna som ser till att livet rullar på ändå.

AI har använts vid redigering och bildgenerering; texten är författarens egen.