Alla är överens ingenting händer

 

Av Håkan Högberg LSS Partne

Det finns en gammal föreställning om att politiska problem beror på att människor tycker olika. Men den personliga assistansen har hamnat i en betydligt märkligare situation. Här tycks allt fler vara överens om vad som är fel, medan allt färre verkar kunna förklara varför så lite görs åt det.

 

Alla inom politiken verkar veta vilken väg som behöver tas när det gäller den personliga assistansen. Frågan är varför resan aldrig börjar.

 

 Ett ovanligt politiskt problem

I vanliga fall brukar politik handla om oenighet. Någon vill gå åt höger, någon åt vänster. Någon ser ett problem, någon annan menar att problemet är överdrivet eller inte existerar alls.

Men inom den personliga assistansen har en märklig situation uppstått. Här verkar nästan alla vara överens.

Kommuner beskriver svårigheterna. Assistansanordnare beskriver dem. Branschorganisationer beskriver dem. Fackliga företrädare beskriver dem. Brukarrörelsen beskriver dem. Till och med många politiker beskriver dem.

Problembilden är välkänd.

Den långsamma urholkningen

Assistansersättningen har under lång tid ökat långsammare än de kostnader som verksamheten faktiskt måste bära. Löner, utbildning, administration, arbetsmiljöarbete och andra nödvändiga utgifter fortsätter att stiga. Ersättningen gör det inte i samma takt.

Resultatet är ingen plötslig katastrof. Resultatet är något betydligt mer lömskt.

År efter år förlorar ersättningen lite av sitt värde. Verksamheter får mindre marginaler. Möjligheterna att investera i kvalitet minskar. Utrymmet för kompetensutveckling krymper. Rekrytering blir svårare. Villkoren försämras stegvis.

Ingen enskild förändring framstår som dramatisk. Men summan av många små försämringar blir till slut en stor försämring.

Därför talar alla om indexering

Det är därför frågan om indexering återkommer gång på gång i debatten.

Indexering är egentligen inte särskilt komplicerat. Principen är att ersättningen ska följa kostnadsutvecklingen i samhället. När löner och andra kostnader stiger bör även ersättningen räknas upp på ett förutsägbart sätt.

Utan en sådan mekanism uppstår en successiv urholkning. Ersättningen kan höjas på pappret samtidigt som köpkraften minskar i praktiken.

Det märkliga är att denna analys inte är särskilt kontroversiell.

Tvärtom.

Alla ser problemet

I undersökningar, debattartiklar och konferenser återkommer samma budskap från många olika håll. Assistansersättningens utveckling beskrivs som otillräcklig. Kompetensförsörjningen beskrivs som oroande. Förutsättningarna för att bedriva verksamhet beskrivs som allt svårare.

Ändå uteblir de avgörande besluten.

Det är här paradoxen uppstår.

När människor är oense brukar beslutsfattare hänvisa till konflikten. Frågan behöver utredas ytterligare. Fler perspektiv måste vägas in. Kompromisser måste hittas.

Men vad händer när enigheten är större än oenigheten?

När enighet blir handlingsförlamning

Den frågan tycks den svenska assistanspolitiken fortfarande sakna svar på.

Kanske beror det på att problemet utvecklas långsamt. En verksamhet lägger inte ned över en natt. En erfaren assistent lämnar inte yrket exakt samma dag som ekonomin försämras. Konsekvenserna kommer gradvis.

Just därför är de lätta att vänja sig vid.

Det som för några år sedan hade uppfattats som en varningssignal blir med tiden det nya normala. Det som först beskrivs som tillfälliga problem blir efter hand permanenta förutsättningar.

Samtidigt fortsätter alla att vara överens.

Det är nästan så att enigheten har blivit en del av problemet.

Från insikt till handling

Alla ser utvecklingen. Alla beskriver den. Alla uttrycker oro över den.

Men mellan insikten och handlingen finns fortfarande ett tomrum.

Och medan diskussionerna fortsätter blir konsekvenserna högst konkreta för de personer som är beroende av personlig assistans för att kunna leva sina liv på egna villkor.

För LSS-Partner är detta inte främst en fråga om ersättningsnivåer, procentsatser eller ekonomiska modeller. Det handlar om förutsättningarna för att människor med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna leva självständiga liv med trygghet, delaktighet och självbestämmande.

Det är därför den viktigaste frågan inte längre handlar om huruvida problemen existerar.

Den frågan verkar redan besvarad.

Den verkligt intressanta frågan är i stället varför så lite händer när så många redan är överens om vad som behöver göras.

 

Om mig

Jag är född med en funktionsnedsättning och har aldrig levt utan den. Mina texter bygger därför på livslång egen erfarenhet av de frågor som rör funktionsnedsättning, personlig assistans och delaktighet i samhället.

AI verktyg
Jag har använt AI för redigering och korrektur av denna text. Eventuella bilder har tagits fram med stöd av AI-baserade verktyg. Jag ansvarar för textens innehåll.