Vänskapens många ansikten

Av Håkan Högberg, LSS-Partner

Vänskap följer inga givna regler. Vissa människor stannar bara en kort tid i våra liv, medan andra lämnar spår som finns kvar i årtionden. Den här krönikan handlar om vänskap, tillhörighet och varför några människor fortsätter att följa oss långt efter att våra vägar skilts åt.

En vän som spegel

"En vän är ett annat jag."

Orden tillskrivs Aristoteles. Kanske har de levt kvar i över två tusen år därför att de fortfarande väcker frågor. Vad är det egentligen vi känner igen hos en vän? Oss själva eller någon som är helt annorlunda?

Vänskap är märkligt. Vi väljer inte våra föräldrar, syskon eller släktingar. Men våra vänner väljer vi själva. Samtidigt förändras vänkretsen genom livet, ofta så långsamt att vi knappt märker det.

När jag ser tillbaka tänker jag på alla olika sorters vänner som funnits i mitt liv: barndomsvänner, brevvänner, folkhögskolevänner, föreningsvänner, arbetskamrater och Facebookvänner. Några har försvunnit längs vägen. Andra har funnits kvar i decennier.

Kanske upptäcker man med åren att vänskap inte är en enda sak. Den ser olika ut i olika skeden av livet.

Att passa in

För den som lever med en funktionsnedsättning kan vänskap ibland väcka särskilda frågor.

Jag är ensambarn och har ofta tänkt att vänner på sätt och vis blev en ersättning för de syskon jag aldrig fick.

Jag minns fortfarande känslan när jag som 18-åring började på Åsa folkhögskola utanför Katrineholm. Där fick jag för första gången nära vänner utan synliga funktionsnedsättningar. Jag blev Håkan, inte Håkan i rullstolen. För en ganska vilsen tonåring betydde det mer än jag då kunde sätta ord på.

När jag var yngre ville jag, som de flesta unga människor, passa in. Men när man ofta är den enda i rummet som använder rullstol kan den längtan bli extra stark.

Jag minns att jag ibland drog mig för att ta kontakt med andra rullstolsanvändare. Om jag var ute med mina gående kompisar kunde jag nästan känna motstånd när jag mötte någon annan i rullstol.

I dag funderar jag ibland över varför.

Kanske ville jag inte bli påmind om något som redan tog stor plats i mitt liv. Kanske försökte jag bevisa, både för mig själv och för andra, att jag inte tillhörde någon särskild grupp.

Jag skäms inte över de tankarna i dag, men jag förstår dem bättre. Jag ville så gärna vara som alla andra att jag ibland tog avstånd från människor som påminde om mig själv.

Vi människor vill gärna vara unika. Samtidigt längtar vi efter gemenskap. Ibland hamnar de två behoven i konflikt med varandra.

Vänner som förstår

Med åren har något förändrats.

När jag var yngre hade jag fler vänner utan funktionsnedsättning. I dag har jag nog fler vänner med egna erfarenheter av funktionsnedsättning.

Det betyder inte att den ena sortens vänskap är bättre än den andra. Men våra behov förändras genom livet.

Som ung vill man ofta upptäcka världen och hitta sin plats i den. Senare börjar man kanske uppskatta människor som förstår vissa erfarenheter utan att allt behöver förklaras.

Många av mina vänner har jag mött genom föreningslivet. Vi hittade varandra genom gemensamma frågor men blev kvar därför att vi trivdes tillsammans.

Samtidigt bygger vänskap inte på funktionsförmåga.

Gemensamma erfarenheter räcker inte för att skapa vänskap. Det finns personer med funktionsnedsättning som jag aldrig blivit vän med. Och det finns personer utan funktionsnedsättning som förstått mig bättre än många andra.

Kanske är det därför vänskap är så svår att definiera. Den följer sällan de gränser som vi människor sätter upp.

När vänskap och arbete möts

I assistansvärlden dyker ibland en särskild fråga upp:

Kan en personlig assistent vara en vän? Eller kan en vän vara en bra assistent?

Svaret är inte självklart.

På LSS Partner möter vi varje dag människor som delar stora delar av sin vardag med varandra. När en personlig assistent finns med under resor, högtider, sjukhusbesök och vanliga vardagar uppstår ofta relationer som skiljer sig från många andra arbetsrelationer.

En personlig assistent kan känna till sådant som inte ens nära släktingar känner till. Samtidigt bygger relationen på ett arbete och ett professionellt ansvar.

Ibland växer en vänskap fram. Ibland gör den inte det. Vänskap och professionalitet kan fungera sida vid sida, men de är inte samma sak. Det är en balans som både assistansanvändare och assistenter behöver förhålla sig till.

Var gränsen går ser olika ut för olika människor, och kanske är det just därför frågan fortsätter att vara lika aktuell.

Människorna vi bär med oss

 

"Längs livets väg, genom stadens brus och årstidernas växlingar, bär vi med oss spåren av den vänskap som är och som varit."

 

Psykologen Alfred Adler menade att människan ställs inför tre stora livsuppgifter: arbete, kärlek och vänskap.

Det är intressant att vänskapen fick en så central plats.

Vi talar ofta om arbete och familj som livets grundpelare, men kanske underskattar vi betydelsen av de människor som frivilligt väljer att följa oss en bit på vägen.

Det finns inga säkra svar på varför vissa vänskaper blir livslånga medan andra sakta rinner ut i sanden.

Men jag tror att de flesta av oss bär på ett litet arkiv av ansikten, röster och minnen. Människor som varit viktiga under olika perioder av livet.

Några liknade oss.

Andra var våra raka motsatser.

Ändå blev de våra vänner.

Ibland blir man också påmind om vad vänskap betyder när man minst anar det. I söndags höll jag en andakt i min kyrka. En vän kom för att lyssna. Hennes närvaro var oväntad. Vi hade inte bestämt att ses och hon hade helt spontant bestämt sig för att komma för att höra på mg.

Jag såg henne hela tiden under andakten och kände hur glad jag blev. Det var ingen stor gest och inga stora ord uttalades. Men just där och då blev jag påmind om något viktigt. Vänskap handlar ofta om sådana små handlingar. Om människor som tar sig tid att vara närvarande i varandras liv.

Kanske är det just de ögonblicken som säger mest om vänskapens värde.

Kanske är det där Aristoteles ord fortfarande har något att säga oss.

En vän är inte nödvändigtvis någon som är precis som vi. Kanske är en vän någon som hjälper oss att förstå lite mer av vilka vi själva är.

AI verktyg
Jag har använt AI för redigering och korrektur av denna text. Eventuella bilder har tagits fram med stöd av AI-baserade verktyg. Jag ansvarar för textens innehåll.

Om mig

Jag är född med en funktionsnedsättning och har aldrig levt utan den. Mina texter bygger därför på livslång egen erfarenhet av de frågor som rör funktionsnedsättning, personlig assistans och delaktighet i samhället.