Hemester med utsikt bakåt och framåt

 

Av Håkan Högberg, LSS-Partner

Tillbaka från hemestern

 

Nu är jag tillbaka från min hemester. Ett ord som föddes under pandemin men som uppenbarligen överlevde både restriktionerna och vardagens återkomst. I mitt fall betyder det att semestern har tillbringats på hemmaplan i Göteborg. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det betyder inte att jag har suttit hemma och tittat på regnet.

Tvärtom.

Kultur till vilket pris?

En av sommarens höjdpunkter blev en resa till Skärhamn och Nordiska Akvarellmuseet. Som konst- och museinörd är jag beredd att gå ganska långt för en bra utställning. Den här gången gick resan via färdtjänsten, och notan landade på drygt 600 kronor tur och retur.

Ja, du läste rätt.

Sexhundra kronor för att ta sig till ett museum och hem igen.

Det som retar mig är inte bara att det är dyrt. Det är principen. En person som kan resa kollektivt hade tagit sig till Skärhamn för en betydligt lägre kostnad. Den som har tillgång till bil hade kunnat dela bensinkostnaden med sina medresenärer och sannolikt kommit undan billigare. Men för den som är beroende av färdtjänst finns inget alternativ. Vill man ta del av kultur, natur eller bara göra en spontan utflykt får man snällt öppna plånboken.

Jag vet att färdtjänst kostar pengar att driva. Jag förväntar mig inte gratis resor. Men jag blir uppriktigt sur när kostnaden blir så hög att den i praktiken fungerar som en extra skatt på funktionsnedsättning. Möjligheten att besöka ett museum, träffa vänner eller göra en dagsutflykt ska inte vara beroende av om man råkar kunna kliva på en linjebuss eller inte.

God torsk och ett glas vitt på restaruang Hav

Jag utanför Akvarellmusseét


Trots min irritation var resan värd varenda krona. Nordiska Akvarellmuseet är ett av mina absoluta favoritmuseum. Den här gången visades verk av de danska konstnärerna Asger Jorn och Per Kirkeby, och både utställningen och den sena lunchen på restaurang Hav gjorde dagen minnesvärd. Museet är dessutom föredömligt tillgängligt, och ledsagare eller assistent går in utan kostnad. Sådant betyder mer än man kanske tror.

Men semester handlar inte bara om kultur. Den handlar också om människor.

Sommarens viktigaste fikastund



En blåsig dag vid Askimsbadet

Jag har umgåtts mycket med vänner under sommaren. En särskilt fin eftermiddag tillbringade jag tillsammans med en granne. Vi tog oss ned till ett vindpinat Askimsbad där havsvindarna gjorde sitt bästa för att påminna oss om att västkusten aldrig riktigt ger upp kampen mot vädret. Vi drack kaffe, pratade om livet och såg ut över havet. Ibland är det märkligt hur några timmar i gott sällskap kan bli ett starkare semesterminne än någon långresa till andra sidan jorden.

Ett bokprojekt växer fram

Mellan utflykter och fikastunder har jag också påbörjat ett projekt som jag länge har burit inom mig. Jag har börjat skissa på en bok om hur det har varit att leva med funktionsnedsättning från 1960-talet fram till idag.

Det är ett stort ämne. Kanske för stort.

Samtidigt känns det viktigt. Utvecklingen har varit enorm på många områden. Synen på funktionsnedsättning har förändrats, hjälpmedlen har utvecklats och rättigheterna har stärkts. Men historien är långt ifrån spikrak. Personlig assistans kommer naturligtvis att få en central plats i boken, men också alla de andra faktorer som formar ett liv: skolan, boendet, arbetslivet, färdtjänsten, tillgängligheten och omgivningens attityder.

Att bevara det som varit

När jag började fundera på innehållet slog en tanke mig. Jag önskar att jag hade fått den här idén för tjugo år sedan. Då hade jag kunnat intervjua människor som idag inte längre finns kvar. Jag tänker till exempel på LSS-Partners grundare Ants Thomson. Hans erfarenheter av att leva med funktionsnedsättning under 1960- och 70-talet hade varit ovärderliga att få dokumenterade med hans egna ord.

Men kanske är det ändå inte för sent.

Historien finns fortfarande runt omkring oss, i människors minnen, erfarenheter och berättelser. Kanske är det just nu som boken ska skrivas. Kanske är detta rätt tid att samla berättelserna innan ännu fler går förlorade.

Om min hemester har gett mig något, så är det inte bara fina minnen från Skärhamn och Askimsbadet. Den har också gett mig en påminnelse om att framtiden ibland börjar med att vi tar vara på det förflutna.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jacka i minusgrader? Inte ett grundläggande behov, enligt Försäkringskassan

Bild
    När något självklart blir ifrågasatt När kylan biter i kinderna och termometern visar tio minusgrader tänker de flesta av oss inte på att en jacka är en förutsättning för att komma ut. Men för många som lever med en funktionsnedsättning är det just här problemet börjar. Försäkringskassan anser nämligen att hjälp med att ta på sig en jacka inte är ett grundläggande behov. Det är svårt att förstå. Hur kan något så självklart bli oviktigt i myndighetens ögon? Att inte få hjälp med jackan i vinterkylan innebär att livet stannar vid ytterdörren – ändå räknas det inte som ett grundläggande behov.” Foto: M365 Copilot, genererad illustration för LSS ‑ Partner Ett system som tappat kontakten med verkligheten Jag är tacksam över att få arbeta på LSS‑Partner, där vi möter människor som varje dag gör sitt bästa för att leva ett aktivt och självständigt liv. Men jag ser också hur dagens system skapar hinder och oro. För många av våra kunder handlar assistansbehovet inte om ...
Läs mer

Mer än bara minuter – jakten på den goda assistansen

Bild
 Sitter här med kaffekoppen och funderar över ett ord som svänger rätt friskt i vår bransch just nu: kvalitet. Jag har haft personlig assistans sedan 1990. Det är så länge att jag minns tiden när vi fortfarande förklarade för folk att nej, det är inte ”hemtjänst på hjul” vi pratar om. Under alla dessa år, både som användare och i mitt yrkesliv, har jag insett att kvalitet inte är något som bara går att fånga i ett snyggt Excel-ark, hur mycket vissa myndigheter än försöker. För mig handlar kvalitet om doften av nymalet kaffe, om att komma i tid till ett möte och om friheten att kunna vara en tjurig gubbe precis när jag vill, utan att behöva be om lov.  Jag och några goda vänner firar en födelsedag När livet inte ryms i en tabell Vi pratar ofta om assistans i form av timmar och beslut. Men har ni tänkt på hur märkligt det är att försöka klocka mänsklig värdighet? Kvalitet för mig börjar i det enkla: att jag äger min dag. Det är jag som ska styra skutan, inte ett administrativ...
Läs mer

De tysta stunderna – när samarbete sker utan ord

Bild
  När personlig assistans fungerar som bäst behövs ibland inga ord alls. En blick eller en nick kan rymma en djup gemenskap som vuxit fram över tid. Men tystnad kan också tala ett annat, tyngre språk. När relationen skaver kan tystnaden bli en tillflyktsort som skapar avstånd istället för närhet. För i köket är all tystnad inte av samma slag – den kan antingen ge helande vila eller bygga osynliga murar.   Tystnaden i köket – ibland ett tecken på total samordning, ibland bara ett effektivt sätt att begränsa samtalet till nästa kaffetår.”   Blicken som säger allt En morgon för inte så länge sedan arbetade jag och min assistent oss igenom morgonrutinerna utan att nästan säga ett ord. Ändå minns jag det som ett av våra bästa samarbeten. En blick mot kaffebryggaren. En liten nick. Ett ögonkast mot rullstolen. Inga frågor och inga instruktioner. Det är märkligt hur mycket som kan förmedlas utan ord. Ibland brukar människor tala om att en assistent arbetar ...
Läs mer