Ensamhetens hundar sliter – trots ständig närvaro
| Håkan Högberg-LSS-Parter |
Av Håkan Högberg,
LSS-Partner
Jag besökte en god vän
som haft en tuff tid. Hen har haft personlig assistans i 30 år. På senare tid
har hälsan sviktat och orken minskat. När jag skulle gå började hen gråta.
Orden kom trevande: det var så svårt – och så ensamt.
Det är lätt att tro att
ensamhet inte finns där det alltid finns människor. Men den här texten handlar
om just det: hur ensamhet kan finnas mitt i ett rum fullt av människor.
Personlig assistans är en stor trygghet – och har för många inneburit helt nya möjligheter
till ett aktivt liv. Men den tar inte bort ensamheten. Den kan ha flera
orsaker.
Vänskap och relationer är inte samma sak
Som assistansberättigad
sedan många år vet jag att relationen till assistenter kan vara varm och nära.
Vi pratar, skrattar och delar vardag. Det är ofta fina möten.
Men det är också ett
arbete. Det är människor som får betalt för att vara där.
Det har lärt mig en
viktig sak:
Kärlek på tjänstetid och vänskap är inte samma sak. En vän är någon som finns
där för att den vill – inte för att den tjänstgör.
När livet saknar de där närmaste
Alla har inte anhöriga
som orkar eller finns kvar. I svåra stunder märks det tydligt. Då räcker det
inte alltid med samtal eller vänlighet. Man kan längta efter någon som kliver
närmare.
Det är ett behov som
varken vänner eller assistenter alltid kan fylla.
Gränser som måste få finnas
De flesta av oss har
någon assistent som står oss lite närmare. Det är naturligt. Samtidigt behöver
det finnas gränser. Jag rör mig sällan i assistentens privata liv, och jag vill
ha det så. Relationen fungerar bäst när den är tydlig.
Under åren har jag fått
några riktiga vänner bland tidigare assistenter. Men oftast har vänskapen vuxit
fram först när arbetet tagit slut.
Och ibland gör det ont
när en assistent slutar. Det kan kännas som en förlust. Det är något vi inte
alltid pratar om – men det är verkligt.
När det sociala livet krymper
Vad är en vän? För mig är
det någon jag kan ringa till – men också någon som hör av sig när jag behöver
det.
Den svåra frågan är: vem
finns där om livet verkligen skakar?
Många med personlig
assistans beskriver hur vänner sakta försvinner. Det sker ofta utan konflikt.
Livet glider bara isär. Ibland beror det på osäkerhet – vänner vet inte hur de
ska förhålla sig. Ibland drar man sig undan själv, för att orken inte räcker.
Resultatet blir detsamma:
livet blir tystare.
Men det finns sätt att
motverka det – om vi tar frågan på allvar.
Att möta nya människor – aldrig helt ensam
Att skapa nya relationer
är inte enkelt när man alltid har någon bredvid sig. Det kan fungera bra –
särskilt där omgivningen är van. Men det ställer också krav.
En assistent behöver
ibland ta ett steg tillbaka. Inte försvinna, men ge utrymme. Det kräver
tydlighet och tillit. Små saker kan hjälpa – som att signalera när man vill ha
lugn.
Det låter enkelt, men är
ofta svårt i praktiken.
Öppna dörrar i stället för slutna rum
När anhöriga inte längre
är en del av vardagen kan de känna sig överflödiga. Därför blir spontan kontakt
extra värdefull: ett besök, ett samtal, en fika.
Det skapar något som
ingen arbetsrelation kan ersätta.
Annars finns risken att
vardagen blir ett slutet system. Ett hem kan sakta börja likna en institution.
Därför behövs inflöde utifrån – människor som kommer och går, liv som rör sig.
Ett liv i en annan takt
Många av oss märker att
orken förändras – ofta tidigare än för andra. Det kan vara en sorg att inte
orka som förr. Att behöva säga nej när man vill säga ja.
Då gäller det att hitta
nya sätt att leva. I en annan takt, men fortfarande med innehåll.
Vägar bort från ensamhet
Ensamhet är inte bara en
privat fråga – det är ett samhällsproblem som kräver uppmärksamhet och medvetna
val.
För mig har
föreningslivet varit viktigt. Det skapar sammanhang. Men alla har inte den
möjligheten. Där har också assistansen en roll – inte som problem, utan som
möjlighet. En bra assistans ska öppna dörrar och göra det möjligt att delta i
sociala sammanhang.
Det handlar om hur vi
använder den i praktiken. Schema, arbetssätt och förhållningssätt behöver
stödja ett levande liv – inte bara få vardagen att fungera.
På LSS-Partner försöker
vi bidra till det genom att skapa möten och aktiviteter där människor kan hitta
varandra. Det är kanske inte det mest synliga uppdraget – men ofta det mest
avgörande.
När närvaro inte räcker
Det finns något djupt
smärtsamt i att se en människa gå sönder av ensamhet – trots att hon aldrig är
ensam.
När någon sitter kvar och
gråter efter att dörren stängts, räcker inte närvaro i sig.
Det handlar inte om fler
människor i rummet –
utan om att få höra till.
Hej!
SvaraRaderaDet är vad jag kallar mänsklig mjukvara som behövs. Inte helt lätt att definiera vad det är men en fingertoppskänsla och lyhördhet i arbetet. Finns säkert många sätt att beskriva det här. Det viktiga för mig som assistent är att min arbetsgivare, assistansanordnaren förstår och respekterar att det är vad arbetet handlar om. Att det är svårt och inte går att följa någon given mall.
I början av min karriär som Personlig assistent hade jag en arbetsgivare som erbjöd träffar under rubriken "Ensamarbetets dilemma". Ett bra initiativ som tyvärr rann ut i sanden. Det har blivit bättre men fortfarande, närmare 30 år senare finns det saker som skulle kunna bli ännu bättre när det gäller kommunikationen om små och nära saker i relationen mellan brukare/kund och assistent. Har man dessutom att göra med anhöriga som också deltar i assistansen blir det mera skruvat vilket ställer ytterligare krav på öppenhet mellan alla inblandade parter.
Bra det du skriver om skillnaden mellan relationer i allmänhet och vänskap, att det inte är samma sak. Att det infinner sig en känsla av gränslöshet kan vara både positivt och negativt. Assistenten ska alltid vara professionell vilket inte alltid är lätt. Kan arbetsgivaren erbjuda handledning? Det vore förstås det bästa men är sällan möjligt.
Jag tror ändå att de flesta arbetsgivare sköter sånt här bra ändå, men för assistenter som inte är vana vid nära relationer, gränsdragningar, integritet med mera kan det vara svårt.
Tack för ordet! Johan D.